Det är verkligen hög tid att den 40-åriga föräldraförsäkringen anpassas till moderna familjers förutsättningar, både barns och vuxnas. Därför är det beklagligt att socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) har satt upp sådana kriterier för den pågående utredningen om föräldraförsäkringen som omöjliggör detta.
Av utredningens fem kriterier står två i direkt konflikt med varandra: ökad jämställdhet och barnperspektivet. Egentligen finns det ingen inneboende motsättning mellan dessa, men konflikten uppstår när Strandhäll specificerar jämställdhetskravet enligt den socialistiska tolkningen om att alla ska göra lika: ”uppnå en jämn fördelning av föräldrapenning och föräldraledighet”. För det går inte att förena med ett barnperspektiv baserat på modern forskning om barns omsorgsbehov, som visar att barn är olika och har olika behov. Däremot skulle det gå utmärkt enligt den liberala tolkningen av jämställdhet som handlar om att ge alla lika förutsättningar att välja själva hur de vill göra. Rimligen borde den också ses som den mest moderna tolkningen, eftersom det är lika väl klarlagt att vuxna människor är olika.
Nyligen presenterades ett delbetänkande från utredningen gällande begränsningar i föräldrapenningen för föräldrar som kommer till Sverige med barn. Men utredningen passade också på att bereda väg för sina mer långtgående tankegångar inför slutrapporten i oktober 2017, genom att indirekt föreslå att begränsningarna ska bli generella för alla föräldrar. Det skulle innebära att de endast får spara 96 dagar efter att barnet fyllt två år, i stället för nuvarande gräns på fyra år för barn födda 2014 eller senare. Den som sparat fler dagar förlorar dem. Och barnen förlorar möjligheten att få mer tid med sina föräldrar.
Det här är bara en av många inskränkningar i föräldraförsäkringen som är att vänta i slutrapporten. Strandhäll har uttryckt intresse för fler, bland annat att korta ned föräldraförsäkringen och helt kvotera den. Allt för att tvinga fram sin 50/50-jämställdhet, som är utredningens kriterium nummer ett.
Strandhäll kritiserades vid lanseringen i februari för att barnperspektivet hamnade på sista plats av de fem kriterierna. Ministern lovade dock att det var lika viktigt som övriga. I utredningen står också: ”Barns rätt till trygga uppväxtförhållanden är central när vi utformar familjepolitiken som helhet och föräldraförsäkringen i synnerhet. Principen om barnets bästa ska vara vägledande genom hela utredningen.” Men det är ett tomt löfte eftersom regeringen inte har uppdaterat sig om modern forskning om ”barnets bästa” och familjepolitiken som helhet uppvisar samma bristande kunskap, när den pressar föräldrar att lämna bort sina barn från cirka ett års ålder.
Modern forskning visar att barn behöver minst tre år (många barn behöver ännu mer tid) med sina föräldrar för att utveckla en trygg anknytning och minska risken för psykisk ohälsa senare i livet. Högkänsliga barn (15-20 procent) som får en otrygg anknytning löper ännu högre risk att drabbas av psykisk ohälsa än icke-högkänsliga barn med otrygg anknytning. De har också ett större behov av att få vara för sig själva och många av dem mår inte alls bra i förskolegrupper, utan skulle må bättre av att kunna vara hemma längre med en förälder.
Men även om Strandhäll nu tar in denna forskning i utredningen så kommer hon inte att få ihop det med sitt stelbenta jämställdhetskriterium. För en modern föräldraförsäkring och familjepolitik måste regeringen modernisera både sin syn på barn och på jämställdhet.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
