Fel att avkriminalisera eget bruk av narkotika

SKL har beslutat att anta ”Handlingsplan mot missbruk och beroende”. Det är en plan som tar upp flera viktiga och intressanta åtgärder.

Det som stack ut i efterhand var förslaget att utvärdera narkotikalagstiftningen gällande konsumtionsförbudet och undersöka om det finns skäl att ändra den. 

SKL pekar på några områden som utvärderingen bör se närmare på, exempelvis om kriminaliseringen av bruket skulle kunna inverka negativt på att söka vård för sitt missbruk, att det skulle ta för mycket av polisens resurser i anspråk samt risk för stigmatisering för en person med missbruk. 

Vi delar synen på att en lag bör utvärderas för att se om den uppfyller sitt syfte och, om behov finns, göra nödvändiga justeringar i lagen eller dess tillämpning. Vi menar att följande bör beaktas i en utvärdering. 

Ett syfte med narkotikalagen är att underlätta tidig upptäckt. Nordiskt välfärdscenter har i rapporten Treatment of cannabis-related problems in the Nordic countries (2019) lyft en studie av unga under 25 år i våra tre storstäder som bland annat visade att tio procent kom i behandling av egen kraft och 17 procent genom andra vägar som polis och skola. För behandling tycks polisens verksamhet spela roll. 

Ett exempel där polis, socialtjänst och sjukvård samverkat kring tidig upptäckt och tidig insats var inom den så kallade MUMIN-verksamheten (Maria Ungdom Motiverande Intervention), som under ett antal år bedrevs framgångsrikt i främst Stockholm. Syftet med polisens ingripande var där att i direkt anslutning till ingripandet motivera och ge möjlighet till vård och behandling. Utvärderingen visade att det går att få till ett välfungerande samarbete mellan polis och socialtjänst som upptäcker fler personer. Problemet för MUMIN och andra liknande verksamheter runt om i landet är budgetbesparingar och omorganisationer.

Om det lagtekniskt går att ta bort fängelse som straff med bibehållen möjlighet till kroppsbesiktning vore det bättre även om ingen dömts till det. Viktigare är dock att se över påföljderna för att öka motivationen, till exempel genom att en person som döms för ringa narkotikabrott alltid ges alternativet att genomgå en behandlingsinsats eller annan insats med kontroll av drogfriheten. Uppfylls kraven för insatsen bör böter och anteckning i belastningsregistret utgå.

Skulle narkotika avkriminaliseras riskerar det att försvåra polisens arbete med grövre brottslighet, då en langare kan se till att bara ha den för eget bruk tillåtna mängden på sig vid säljögonblicket, vilket då inte skulle lagföras.

En utvärdering behöver även ta hänsyn till barn och andra anhörigas rätt att slippa narkotika. Nästa år blir barnkonventionen lag i Sverige och den är tydlig i att alla barn ska skyddas från narkotika. En studie från CAN (Rapport 174) visar att en fjärdedel med någon i sitt liv som använder narkotika har påverkats negativt, vilket är cirka 280 000 personer i befolkningen 17–84 år. Då ingår ändå inte barn under 17 år. Erfarenheter av avkriminalisering tyder på att konsumtionen kan komma att öka (EMCDAA:s statistik) vilket då ökar antalet som påverkas negativt.

Sammanfattningsvis är vi positiva till en utvärdering av dagens narkotikalagstiftning. En human, restriktiv narkotikapolitik bygger på en kombination av förebyggande verksamhet, tidig upptäckt och vård och behandling. De tidiga insatserna är avgörande och en utvärdering av lagen behöver ta sin ansats i att öka möjligheterna för dessa, inte försämra dem.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.