Fattigdomen i Sverige drabbar allt fler grupper

Sveriges Stadsmissioners årligt återkommande Fattigdomsrapport* visar att många människor faktiskt inte får den hjälp de behöver och som de har rätt till i dag. Den allmänna välfärd som ska garantera att ingen far illa till följd av fattigdom eller utsatthet fungerar inte längre som det var tänkt. Även de som får det stöd som samhället erbjuder har fått det allt svårare i och med att trycket på kommunernas socialtjänst växer i kombination med ökade krav i samhället.

Forskningen visar också en alltmer heterogen bild av vilka människor det är som kan hamna i fattigdom och utsatthet. Fattigdomen har många ansikten: det handlar exempelvis om äldre som inte får pensionen att räcka till, ensamstående föräldrar som genom Stadsmissionens matkasse kan dryga ut marginalerna och klara en månad till. Unga som mår psykiskt dåligt och inte får vård i tid och som i stället hanterar sin ångest med hjälp av droger – en väg som snabbt leder till social och ekonomisk utsatthet.

Fattigdomsrapporten 2018 visar att hela 58 procent av Sveriges stadsmissioners insatser som beforskats går till människor som lever på långvarigt ekonomiskt bistånd, trots att detta bistånd är utformat för att stödja människor i behov av tillfällig hjälp. Siffror från Socialstyrelsen visar dock att ungefär en tredjedel av dem som erhåller försörjningsstöd får detta under en längre tid, ibland över ett decennium. Det går inte att leva på så knappa ekonomiska resurser under en så lång tid. 

Det finns många fattigdomsdefinitioner och därmed sätt att mäta statistik på – Rädda barnens barnfattigdomsrapport visar på minskat antal barn i fattigdom men fördjupade klyftor. I Statistiska Centralbyråns (SCB:s) statistik står att finna att 1 procent av befolkningen lever i allvarlig materiell fattigdom i Sverige i dag, medan 18 procent lever i risk för fattigdom eller social utestängning. Det är 1,8 miljoner människor i dagens Sverige!  

Regeringen – oavsett politisk färg – behöver ta ett krafttag för att Sverige ska uppfylla mänskliga rättigheter som bostad, hälsa och arbete för sina medborgare, i enlighet med FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och svensk grundlag.

De senaste 30 åren har frivilligorganisationernas roll gått från att primärt bistå med det lilla extra för människor som sällan eller aldrig har mer än det allra mest nödvändiga, till att ta en allt större del av det grundläggande samhälleliga ansvaret. Numera bistår civilsamhället människor i akut nöd med omfattande behov.

I vissa fall har Socialtjänsten hänvisat en människa i nöd till Stadsmissionen i stället för att Stadsmissionen väglett personen till det offentliga stöd som den har rätt till. Från att vara ett komplement till välfärdsstaten får civilsamhället mer och mer ta ansvar för det som politikerna ska säkerställa, nämligen de ekonomiska och sociala rättigheterna för var och en.    

Forskningen ser en rörelse där rollfördelningen sakta skjuts över från det offentliga till civilsamhället – till det frivilliga, privatfinansierade som bygger på den goda viljan. Sveriges Stadsmissioner menar att det här är fel väg att gå. Mänskliga rättigheter och en grundläggande trygghet är inte något som det offentliga kan avsäga sig sitt ansvar för.

Sveriges Stadsmissioner kräver därför oavsetts den tillträdande regeringens sammansättning att:

• Regeringen säkerställer att nivåerna i socialförsäkrings- och pensionssystemen garanterar att ingen lever under existensminimum, inklusive de medborgare som inte syns i statistiken.   
• Regeringen säkerställer att ansvariga myndigheter samordnar sina insatser i syfte att enskilda människor inte ska ”falla emellan” de olika välfärdssystemen.
• Regeringen tillsätter en utredning med syfte att ta fram en nationell fattigdomsstrategi, som garanterar de sociala och ekonomiska rättigheterna för medborgarna.

Nu behöver vi alla – oavsett partipolitisk färg, både politiken, näringsliv och civilsamhället – sluta upp kring ett engagemang för ett mänskligare samhälle!

* Fattigdomsrapporten 2018 har skrivits av professor Magnus Karlsson på Ersta Sköndal Bräcke Högskola.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.