”Fattar staten rätt tågbeslut?”

År 2014 lanserades Sverigebygget. Alliansregeringen tillsatte en särskild utredare för att förhandla fram avtal med berörda kommuner.  Nuvarande regering tog över, men bytte namnet till Sverigeförhandlingen. I infrastrukturpropositionen som presenterats föreslogs en första etapp av en höghastighetsjärnväg. I samband med detta har moderaterna sagt sig vilja lämna tanken på höghastighetståg i Sverige. 

Som följeforskare har vi studerat förhandlingarna. Vi ska inte här försvara en höghastighetsjärnväg, men vi vänder oss mot det hafsiga sätt på vilket debatten förs om långsiktigt stora och strukturskapande utvecklingsfrågor. Viktiga principiella frågor har lättvindigt förbigåtts. Låt oss ge några exempel.

Förhandlingslösningar har blivit en normalmodell för att lösa stora samhällsbyggnadsprojekt. De ifrågasätts från många håll, men de facto medfinansierar kommuner statens satsningar 2010-2021 på 417 miljarder kronor med ytterligare 65 miljarder kronor. Det viktigaste med medfinansiering är att den bidrar till bättre lösningar genom att berörda parter blir mer jämlika och tilliten mellan dem ökar. När vi intervjuat förhandlingsparterna i Sverigeförhandlingen möter vi en betydande skepsis från regioner och berörda kommuner om staten kommer att hålla ingångna avtal. Staten har brutit såda avtal förr. 

Partiutspelet gömmer sig bakom att en höghastighetsjärnväg inte är samhällsekonomiskt försvarbar. Argumenten är spöklikt lika dem som framfördes på 1800-talet när stambanor debatterades. Den skeptiska falangen argumenterade då som nu att Sverige hade en liten befolkning utspridd över en stor yta och därför inte hade råd med en så stor investering. Samhällsekonomiska kalkyler har svagt stöd i forskningen som beslutsunderlag vad gäller nya stora system. De fungerar bäst när ett väl känt infrasystem prövas i alternativa sträckningar. Stora samhällsförändringar kan som vi ser det inte kalkyleras fram, de måste värderas utifrån hur de bidrar till utvecklingsmål. 

Den höga svenska urbana utvecklingstakten kräver stora investeringar i kommunikationer som möter behovet av större arbetsmarknader och kundnärhet. De infrastrukturinvesteringar som hittills skett har varit otillräckliga i decennier enligt OECD-jämförelser. 

Skeptiker hävdar att Sverigeförhandlingen med automatik kommer att tränga undan andra angelägna investeringar och underhåll i det befintliga infrastrukturnätet. Så behöver det inte alls bli. I många länder skiljer man på långsiktiga investeringar och löpande utgifter i statsbudgeten. Många tunga ekonomer argumenterar för detta även i Sverige. Tunga instanser som IMF pekar på att tiden just nu passar särskilt väl för stora investeringar. Återigen kan historiska erfarenheter i form av 1800-talets lånefinansierade stambanor och ett färskare exempel, Botniabanan, användas som exempel på hur långsiktigt strukturbildande projekt kan finansieras utan att tränga undan behov av underhåll och nyinvesteringar. Någon modell har ännu inte tagits fram för finansiering av HHJ. Det förstärker osäkerheter som det är politikens uppgift att undanröja – inte ducka för.

Osäkerheten om hur ett stort framförhandlat paket ska integreras i den ordinarie infrastrukturplaneringen har också bidragit till dagens destruktivt osäkra situation. Det skapar en ohelig allians av skeptiska röster från dem som inte omfattas av ett framtida system, från dem som inte hamnade ”på banan” och från konkurrerande transportsystem, inte minst flyget. Frågorna är berättigade och faller i första hand tillbaka på oklara direktiv. Vad som krävs är ytterligare klarlägganden snarare än att nu avskriva satsningen. 

Den som inte vill något avkrävs sällan besked om konsekvenser av sitt ställningstagande. I detta fall: Vad innebär Sveriges små arbetsmarknadsregioner för vår framtida konkurrenskraft? Hur uppnås klimatmålen om godstransporter på järnväg minskar och inrikesflyget fortsätter öka?

Ett drygt år innan många frågor kring en höghastighetsjärnväg är klarlagda vill några partier lägga locket på. Statens trovärdighet att hantera långsiktiga investeringar och ingångna överenskommelser kommer att skadas för lång tid – inte bara vad gäller HHJ utan också andra förhandlingsuppgörelser mellan stat och kommunsfären. Ansvaret faller tungt på utspelstänkarna.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.