”Fasa ut faxen och all ineffektiv hantering, SiS!”

Med anledning av Statens institutionsstyrelses oförmåga att följa med i den digitala transformationen känner vi oss nödgade att dela med oss av följande åsikter. Vi hoppas genom denna debattartikel att få igång en diskussion om den eftersläpande utvecklingen av en viktig aktör inom missbruksvården.

SiS, Statens institutionsstyrelse har bland annat ansvaret för tvångsvård och behandling av ungdomar med allvarliga psykosociala och/eller missbruksproblem. Inom den kommunala socialtjänsten behövs samarbeten med olika aktörer och en viktig aktör är just SiS. 

Det har under flera års tid diskuterats och laborerats med digitaliseringen av myndigheter. Det är uttalat i budgetpropositionen att digitalt ska vara förstahandsalternativet i förvaltningens verksamheter. De flesta myndigheter har kommit en bit på väg, vissa längre än andra och många moment i myndighetsutövningen har förenklats och påskyndats. Meningen med en digitalisering är att just förenkla, snabba på och spara in tid på onödig administration. Regelverket för en digitalisering ska balansera individens rättigheter och skydd av integriteten samtidigt som den ska underlätta kontakten med myndigheter.

När en ungdom omhändertas med stöd av LVU, lagen om vård av unga, är det ofta ganska bråttom, detta omfattar även vuxna som ska omhändertas med stöd av LVM, lag om vård av missbrukare i vissa fall. Det gäller att handla snabbt så att personen kommer i vård fortast möjligt. I alla andra fall av beslut inom socialtjänsten kan man med hjälp av digital signering ta beslutet och placera ungdomen i en åtgärd, men inte hos SiS.

Myndigheten är den enda som fortfarande begär en personlig manuell underskrift vilket i praktiken innebär att minst en tjänsteperson från socialtjänsten måste ta sig till en beslutsfattare, i detta fall en politiker som sedan signerar ett papper som i sin tur faxas eller fysiskt överlämnas till myndigheten. Det blir särskilt kännbart under jourtid när fler och fler kommuners socialtjänster går ihop och bildar länsjourer som omfattar allt och större geografiska områden.

När man sedan betänker att de flesta kommunpolitiker är fritidspolitiker betyder det i praktiken att socialtjänstens person måste ta sig till fritidspolitikerns arbetsplats under dagtid eller hemmet under kvällstid där denna då förväntas kunna gå ifrån för att signera ett beslut, ett i praktiken komplicerat och tidskrävande förfarande. Det tar dessutom viktiga resurser från socialsekreterarna som har tillräckligt hög arbetsbelastning utan att behöva åka land och rike runt för att jaga fysiska namnunderskrifter.

Enligt myndigheten (SiS) beror detta på sekretessregler. Samtidigt kan dokumentet skickas med fax, hur säkert är det? Vad händer plötsligt med skyddet av individens integritet och sekretessen eftersom en fax oftast står i allmänna utrymmen där vem som helst kan se alla dokument? Det blir varken rättssäkert eller effektivt.

En statlig utredning om rättsliga förutsättningar för en digitalt samverkande förvaltning påbörjades 2016. I utredningen kartlades det bland annat i vilken utsträckning det förekommer lagstiftning som försvårar digitaliseringen i onödan inom den offentliga förvaltningen. Den skulle vara klar 2018 men fortfarande har inget hänt i praktiken.

För att underlätta beslutsfattandet och snabba på placeringar av personer med akuta behov skulle det snarast behöva komma ett beslut om att även SiS godtar digital signering. SiS har inte följt med i den digitala utvecklingen. Det är dags att ta sitt ansvar och införa det som andra redan gjort, digitalisering, effektivisering och en god förvaltning av resurser. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.