Svensk politisk debatt antar alltmer farsartade former. Vi har visserligen fått en regering, men så väldigt mycket klokare har väljarna tyvärr inte blivit av det. Halva regeringsunderlaget – som också säger sig vara i opposition – menar att regeringen ska sänka skattetrycket. Den andra halvan, som utgör själva regeringen, hävdar att så inte är fallet. Samtidigt anklagas regeringen av de två kvarvarande borgerliga oppositionspartierna för att gynna rika på bekostnad av ”vanligt folk” när de avskaffar värnskatten. Det är inte lätt för väljarna att veta vad som är upp och ner. Att det behövs en samlad och genomtänkt opposition i skattefrågan är en grav underdrift.
Sedan regeringen släpptes fram med stöd av Centerpartiet och Liberalerna genom Januariöverenskommelsen, har dessa försökt skapa legitimitet bland sina väljare genom att hävda att jöken innebär sänkt skattetryck. Nu har regeringen dock meddelat att det inte är så. Vissa skatter ska visserligen sänkas, och värnskatten tas bort, men skattetrycket ska inte sänkas totalt sett. I stället öppnar regeringen dörren för nya och nygamla skatter som ska kompensera sänkningarna och utjämna ekonomiska skillnader. Förvirringen är total.
Och från att initialt ha intagit en roll som borgerlig opposition har Moderaterna och Kristdemokraterna nu börjat vackla. Nyligen gick företrädare för M ut (Di 15/2) och argumenterade för att det vore fördelningspolitiskt fel att avskaffa värnskatten, eftersom de menar att det skulle finansieras genom höjd bensinskatt och därigenom ske på bekostnad av ”vanligt folk” på landsbygden.
Någon sådan koppling mellan skatterna finns dock inte. Strax efter gick KD ut och ställde en eventuellt höjd fastighetsavgift mot det beslutade avskaffandet av värnskatten, med samma typ av fördelningspolitiska argument. KD:s ekonomisk-politiske talesperson Jakob Forssmed menade (Di 21/2) att det ”höginkomsttagarfokus” som finns i jöken ska betalas av alla de som äger ett hus eller en lägenhet.
Det är närmast fenomenalt att de två borgerliga partier som befinner sig i opposition tycks driva en politisk kampanj – må vara inte särskilt synkroniserat – mot att en socialdemokratiskt ledd regering vill sänka världens högsta marginalskatter på arbete. Man tar sig för pannan.
Att M kritiserar överindexeringen av bensinskatten är givetvis helt korrekt. Så också att KD kritiserar en höjd fastighetsskatt. Problemet uppstår när partierna ställer ett avskaffande av värnskatten mot bensinskatten respektive fastighetsskatten. Dels eftersom det inte är sant. Dels eftersom de använder argument som skulle få Göran Greider att rodna.
Värnskatten är en av våra mest improduktiva och vansinniga skatter. Den infördes som en tillfällig skatt för 25 år sedan och forskning har visat att dess avskaffande skulle om inte öka skatteintäkterna så åtminstone vara helt självfinansierad.
Det borde dessutom vara en principiell och moralisk självklarhet för borgerliga politiker att inte straffbeskatta utbildning, hårt arbete och risktagande, vilket värnskatten i grunden gör. Likaså borde det också vara självklart att inte argumentera för att skatter sänks på någons bekostnad. En rimlig ideologisk utgångspunkt är att pengarna tillhör den som förtjänat dem.
Ett tips i all välmening till de partier som vill kalla sig borgerliga: skippa den socialistiska retoriken. Ställ inte skatter mot varandra. Fokusera i stället på att sänka de offentliga utgifterna så att vi kan minska skattetrycket. Det är vad borgerliga väljare vill ha. Klassanalys kan Vänsterpartiet hålla på med.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
