Hur tar man hand om redan anlända och väntande fundamentalistiska IS-anhängare och deras familjer från Mellanöstern i det svenska samhället och hur ska samhället lösa problemen med religiös fundamentalism på längre sikt?
Lösningen finns framförallt i våra barns uppväxtmiljö, det vill säga i skolan. För femtio år sedan beslöt riksdagen att införa en icke-konfessionell läroplan i den svenska skolan. Kristendomskunskap ersattes av religionskunskap. Nu är det dags att ta nästa steg: Ämnet religionskunskap bör ersättas av ämnet livsåskådning i den svenska läroplanen.
Den svenska staten ger fortfarande bidrag till konfessionella friskolor i landet, såväl kristna som judiska och muslimska. Och staten ska ”… respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn en uppfostran och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse." Här har man skapat en plattform för konflikter.
Ska skolan till exempel respektera en undervisning som bygger på föräldrars fundamentalistiska tolkning av Koranen där ”otrogna” utsätts för avrättningar, våldtäkter och tortyr? Det är det naturligtvis inte många som tycker. Men var går gränsen mellan religion och religion? Alla religioner styrs av övernaturliga makthavare som har olika uppfattningar om hur vi ska leva.
Religionsfrihet i en demokrati innebär att varje individ är fri att tro på vad som helst. Men när friheten ersätts av institutionaliserad tro ökar förutsättningarna för psykiskt eller fysiskt våld i olika former. Historien uppvisar otaliga exempel på vad som kan hända när religiösa krafter får genomslag i samhällsutvecklingen.
Sveriges första kanoniserade katolska helgon, Heliga Birgitta, gav råd till den svenske kungen Magnus Eriksson inför det heliga kriget mot de rysk-ortodoxa invånarna på andra sidan Östersjön. Rådet var att först erbjuda de otrogna att konvertera till katolicismen. Vid vägran skulle de med våld döpas till katoliker, undervisas i den rätta läran – eller dödas. Känns råden igen från Islamiska staten?
Så sent som för ett par år sedan beslutade den protestantiska svenska kyrkan att i ett uttalande ta avstånd från sin ”grundares” rekommendationer. Svenska kyrkan skriver år 2017:
”I sin skrift Om judarna och deras lögner från år 1543 uppmanade Luther den världsliga överheten att bränna ner synagogor, riva judiska hus, konfiskera judiska heliga skrifter, införa judiskt handelsförbud och sätta judar i tvångsarbete.
Luthers judehat fick katastrofala följdverkningar. I det nationalsocialistiska Tyskland publicerades Luthers skrift på nytt, vilket bidrog till legitimeringen av regimens massutrotande av judar. Att Luther dessutom i andra sammanhang uppmanat överheten att dränka utvecklingsstörda barn och dräpa bönder som gjorde uppror gjorde inte saken bättre.
Svenska kyrkan tar starkt avstånd från dessa tankar. Vi betonar allas moraliska ansvar för sina egna handlingar och fortsätter att göra upp med de mörka delarna av kyrkans förflutna. Det är en del av den ständiga reformationen.” (Källa: Svenska kyrkan Reformationsåret 2017)
Det här är historia och i högsta grad även en pågående levande historia i en stor del av världen. Om vi vill lösa upp dagens och morgondagens religiösa låsningar och undvika en fortsatt kamp mellan olika religiösa rörelser och trosföreställningar i ett globalt samhälle måste skolan ges en nyckelroll. Och i den nyckelrollen kan ämnet livsåskådning göra skillnad.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
