I Sverige upplevs korruption fortfarande som en främmande företeelse. Tilliten till våra offentliga institutioner är generellt god och myndighetsbeslut och domar behöver inte köpas för pengar eller andra förmåner. Det kan tyckas självklart, men är ur ett internationellt perspektiv långt ifrån en given verklighet. Faktum är att Sverige och våra nordiska grannländer tillsammans med några få andra nationer utgör undantag till en världsbild där korruption är mer eller mindre en del av samhällsstrukturen. Vår i ett internationellt hänseende unika ställning i detta avseende är något värt att kämpa hårt för att inte förlora.
Den senaste tidens uppmärksammade medierapportering om misstänkta mutbrott inom offentlig sektor och om korruption i vidare bemärkelse, såsom jäv i beslutsfattande och vänskapsband vid rekryteringar, ger anledning att påminna om vikten av just den ständiga kampen mot korruption.
SVT avslöjade att chefer på Göteborgs stads förvaltning Intraservice misstänks ha låtit leverantörer bjuda på resor. Förvaltningen får allvarlig kritik från Stadsrevisionen. Nyligen framkom även att sexton anställda vid Trafikverket misstänks ha tagit emot mutor i samband med en utbildning, vilket bland annat Dagens nyheter rapporterade om. Luleå Kommun offentliggjorde nyligen en beställd utredning, enligt vilken ett tiotal personer inom stadsbyggnadsförvaltningen misstänks ha tagit emot vitvaror, elektronik och tjänster från ett leverantörsföretag.
Rapporteringen ger också anledning till självrannsakan och ställandet av frågan varför korruptionsöverträdelser trots allt förekommer och vad vi kan göra för att förhindra dessa.
Frågan är viktig. Varje rapportering om misstänkta överträdelser medför nämligen skada för förtroendet för den offentliga förvaltningen och riskerar i förlängningen att urholka den starka tillit som finns i vårt samhälle. När korruption tillåts påverka beslutsprocesser sätts grundläggande principer om saklighet och opartiskhet ur spel, alltid till en kostnad för såväl enskilda individer och verksamheter som samhället i stort.
Svaret på frågan om varför korruptionsöverträdelser sker skiljer sig naturligtvis beroende på situation. Ett antal viktiga åtgärder för att kunna förhindra överträdelser ska lyftas fram.
För det första krävs ett mer riskbaserat arbete mot korruption. Rapporter från Riksrevisionen liksom Statskontoret har pekat på att myndigheter och kommuner inte i tillräcklig utsträckning är medvetna om riskerna med korruption och att kartläggning och analys av korruptionsrisker ofta saknas. Utan en gedigen riskanalys riskerar korruptionsarbetet att ske i blindo. Det är svårt, på gränsen till omöjligt, att skapa åtgärder för risker som är okända. Varje verksamhet bör därför klargöra var riskerna finns, hur de ser ut och vad konsekvenserna blir om de inträffar. Särskilt stora är riskerna generellt i gränssnittet mellan det offentliga och det privata, och framförallt där enskilda tjänstemän kan fatta beslut i relation till leverantörer i samband med stora affärer. Ingen riskanalys bör kunna landa i slutsatsen att korruptionsrisken är så liten att den inte kräver åtgärder.
För det andra krävs ett fokuserat och fortlöpande arbete för att höja medvetenheten om vad korruption är och hur den kan ta sig uttryck. Frågor som vad en muta är, hur den kan se ut och i vilka situationer riskerna är som störst behöver vara föremål för löpande diskussioner med konkreta exempel. Här kan IMM:s Näringslivskod liksom branschspecifika överenskommelser vara till stor nytta och hjälp för att konkretisera och tydliggöra gränserna. Men, diskussionerna måste också breddas till korruption i en vidare bemärkelse och utifrån förtroendeaspekten. Etiska dilemman och diskussioner kring gränsdragningen mellan lämpligt och olämpligt bör vara en naturlig del i det löpande arbetet.
För det tredje krävs ett tillförsäkrande av verksamheter där kulturen genomsyras av transparens och öppenhet. Anställda måste känna en trygghet i att misstänkt korruption kan rapporteras utan risk för negativa konsekvenser för rapportören. Rapporter måste också tas på allvar och leda till åtgärder. Så är tyvärr inte alltid fallet.
Vi får aldrig slå oss till ro i arbetet mot korruption.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
