Debatt
Ekonomi
23 maj 2014 kl 05:02

Denna artikel publicerades för 6 år sedan

Välfärden har aldrig mått bättre

I stället för att älta fördomar om den svenska välfärdens förfall bör vi diskutera hur vi kan använda våra gemensamma resurser på bästa möjliga sätt, skriver Svenskt Näringslivs chefekonomer tillsammans med branschkollegorna på SKL.

Det här är en opinionstext

Resultaten i den svenska skolan har försämrats enligt den internationella PISA-mätningen.  Problemen är dock i huvudsak inte en resursfråga. Vi vet sedan tidigare också att undervisningsresurserna per elev i grund- och gymnasieskolan är högre än någonsin. Även lärartätheten är hög, högre än i de flesta länder som presterar bättre i PISA-mätningarna. Mot bakgrund av detta är det en paradox att lösningen på problemen ofta blir att endast öka resurserna ytterligare. 

Svenskt Näringsliv och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har nyligen släppt var sin rapport som båda visar att resurserna i dag når toppnivåer. Detta borde vara värdefull kunskap. Företaget Ipsos har undersökt svenska folkets kunskaper om resurser till välfärden. Resultatet är nedslående. Endast en tiondel av de tillfrågade känner till fakta. Den rådande föreställningen är istället att resurserna var som störst bakåt i tid.

Varför tror svenska folket att resurserna har minskat? En förklaring är att förväntningarna på välfärden höjs i takt med att vi har ekonomisk tillväxt och ökade inkomster. Vi tar högre kvalitet för givet och glömmer lätt hur välfärden såg ut förr. Ständigt förnyade arbetssätt som förbättrar välfärden tolkas dessutom ibland felaktigt som nedskärningar. Exempelvis behöver inte färre sängplatser på sjukhusen betyda nedskärningar utan kan också vara ett uttryck för förbättrade operationsmetoder och behandlingar. En tredje orsak är rapporteringen i media, som oftast handlar om sparbeting och enskilda fall när kvaliteten brister. 

Låt oss ta äldreomsorgen som exempel. Beskrivningen av äldreomsorgen landar ofta i att resurserna under årtionden successivt har skurits ned och att anhöriga får ta det ansvar som äldreomsorgen inte längre tar. Förhärligande av hur det var ”förr” i kombination med en ensidig medierapportering kan delvis förklara detta.

Äldreomsorgen var inte bättre förr. Samtidigt som resurserna i dag är högre än någonsin rankades Sverige så sent som förra året som det bästa landet i världen att åldras i av HelpAge International. Av Socialstyrelsens brukarundersökningar framgår att nio av tio äldre är trygga med den omsorg som de får. 

Vill vi verkligen tillbaka till exempelvis 1980-talets äldreomsorg? En omsorg där många dementa hänvisades till mentalsjukhus. En omsorg där tiotusentals äldre tillbringade sina sista år i långvårdens flerbäddsrum bland obekanta och med enbart ett klädskåp och ett sängbord som förvaringsplats för sina ägodelar. Dåtidens äldreomsorg omfattade ett stort antal äldre men med relativt begränsade omsorgssinsatser. 

Långvården och mentalsjukhusen har idag ersatts av särskilda boenden där den äldre kan få egen lägenhet med toalett och dusch. Den privata bostaden anpassas också i den mån det går för att möjliggöra ett förlängt liv i hemmiljö. Insatser i hemmet erbjöds endast i väldigt begränsad omfattning så sent som för 20 år sedan.

De senaste årtiondena har antalet äldre successivt blivit fler samtidigt som antalet särskilda boendeplatser blivit färre. Istället har antalet personer som bor kvar hemma med omfattande insatser ökat. Insatser från sjukvården (exempelvis starr- och höftsledsoperationer) och förbättrad kost har dessutom ökat antalet friska levnadsår och minskat omsorgsbehovet. Förbättrade bostäder och tekniska hjälpmedel (som rullator och larm) har också bidragit till att hjälpbehoven har minskat. Äldre personer med mer omfattande hjälpbehov har fått de största resursökningarna. 

Den enskilt viktigaste förklaringen till att resurserna i dag är högre än någonsin är att Sverige har haft en förhållandevis gynnsam ekonomisk tillväxt. Under 2000-talet har vår tillväxt varit starkare än i USA och för genomsnittet i Europa. Trots att vi under senare år har haft en djup och varaktig nedgång i den internationella konjunkturen har det i Sverige skapats arbetstillfällen som har finansierat en utbyggnad av välfärden. 

Diskussionen om välfärdens resurser borde mer handla om hur vi kan skapa förutsättningar för fortsatt tillväxt och stärkt konkurrenskraft gentemot omvärlden. Vi saknar också en konstruktiv diskussion om hur vi bättre kan använda de resurser som redan satsas. Möjligheterna till innovationer och nytänk inom välfärden måste bli större. Detta förutsätter i sin tur att:

Tydligare mål sätts upp för verksamheterna som sedan går att utvärdera.
Ersättningar till utförare av välfärdstjänster i högre utsträckning kopplas till måluppfyllelse.
Uppföljningen av målen blir tydligare, vilket innefattar att såväl privata som kommunala utförares kvalitetsresultat kontinuerligt redovisas och jämförs.
Tillsyn sker på ett systematiskt sätt.

Låt oss diskutera mer än enbart resursernas storlek, som för övrigt är högre än någonsin. Men framförallt, låt oss inte ta resurserna till välfärden för givet.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 23 maj 2014 kl 05:02
Uppdaterad: 23 maj 2014 kl 12:10

Skribenter

Ann Öberg
chefekonom och avdelningschef Svenskt Näringsliv
Mikael Witterblad
fil dr och ansvarig för välfärdspolitik vid Svenskt Näringsliv
Annika Wallenskog
chefekonom Sveriges Kommuner och Landsting
Bettina Kashefi
chefekonom och chef för avdelningen ekonomi och styrning, Sveriges Kommuner och Landsting