Ekonomi

Facket behöver nyansera retoriken om riskkapitalet

Dagens Samhälles avslöjande om Folksams roll i JB-konkursen visar hur arbetarrörelsen driver två helt olika agendor. Det är inte hållbart att i svepande ordalag döma ut en ägarform som man själv både ser värdet av och investerar medlemmarnas pengar i.

Sveriges politiska historia är en berättelse om kompromisser mellan motstridiga intressen. Både kapitalism och välfärdsstat, både fri konkurrens och kollektivavtal, både internationell öppenhet och reglerad invandring. Pragmatiska kompromisser av detta slag har varit en avgörande orsak till den svenska arbetarrörelsens framgångar. ”Rörelsen” har i regel tagit långsiktigt ansvar för helheten, istället för oreflekterat välja sida. För detta har den belönats med mångas förtroende.

Samtidigt som dessa kompromisser varit betydelsefulla kan de ibland vara svåra att förklara. Att hålla två tankar i huvudet samtidigt är föredömligt, men ensidighet är lättare att kommunicera. Det brukar sägas att korv och politik är två saker man inte vill veta hur de produceras. Sannolikt gäller det fler områden.

Kanske gäller det exempelvis pensionsförvaltning. Dagens Samhälle avslöjade nyligen rörelsekontrollerade Folksams roll i friskolekoncernen JB Educations konkurs. Folksam är via en dansk bank storägare i private equity-fonden Axcel III, som i sin tur ägde 100 procent av JB-koncernen. JB:s konkurs utlöstes av att den Folksam-kontrollerade banken ströp koncernens krediter. Dagens Samhälles avslöjande illustrerar hur arbetarrörelsen driver två helt olika agendor: En i offentlig debatt, en annan i slutna rum.

I Folksam-koncernens två styrelser (Folksam Liv och Folksam Sak) sitter bl a LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson (styrelseordförande Sak), SEKO-ordföranden Janne Rudén, Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén och förra ordföranden i Lärarnas Riksförbund, Metta Fjelkner.

När Karl-Petter Thorwaldsson valdes till LO-ordförande förklarade han i sitt tal till stämmoombuden att ”Regeringen Reinfeldt ska bort. Riskkapitalisterna i vård och omsorg också. Nu är det sagt och ska verkställas, kamrater!”. Det var i maj 2012, då Folksam var investerare inte bara i JB utan även i likaså private equity-ägda (via EQT) skolkoncernen Academedia. Ett år senare försatte den Folksam-ägda banken JB i konkurs för att minska sina egna förluster. Även Janne Rudén har varit mycket tydlig i sitt avståndstagande från precis den typ av ägande som Folksam under hans tid som styrelseledamot i Folksam Liv investerat tungt i. Metta Fjelkner har i liknande ordalag varnat för ”kortsiktiga riskkapitalbolag”. Och Eva-Lis Sirén har efterlyst bättre kontroll av friskolor med anledning av JB-konkursen. En konkurs som alltså framkallades av en bank där hon själv via Folksam haft ett inflytande.

Vilken slutsats bör man dra av dessa dubbla agendor?

Jag tror det är viktigt att komma ihåg att LO och de andra organisationer som finns representerade i Folksams styrelse har två skilda legitima intressen att ta hänsyn till. Å ena sidan har de ett ansvar att förvalta sina medlemmars pensioner så bra som möjligt, och i den rollen är det avkastningen och endast avkastningen som räknas (inom ramen för bolagets etiska riktlinjer). Å andra sidan företräder de medlemmar som starkt ogillar vissa typer av ägande.

De dilemman arbetarrörelsens organisationer kan hamna i som ägare är inte heller begränsade till private equity. Som storägare behöver man regelbundet ta ställning till exempelvis strukturaffärer vars resultat kan bli ökat värde för aktieägarna men också färre arbetstillfällen. Inte en okomplicerad situation för fackliga organisationer. Det är lätt att göra sig lustig över dessa dubbla roller, men då missar man det historiska perspektivet. Om inte den svenska fackföreningsrörelsen hade kunnat hantera denna typ av kompromisser mellan motstridiga intressen hade den aldrig blivit så inflytelserik.

Naturligtvis är det både möjligt och önskvärt att LO-medlemmarnas pensionspengar kan investeras även i private equity-fonder. Ingen vinner på att pensionerna blir lägre genom att lönsamma investeringar väljs bort av ideologiska skäl. Faktum är att avståndet mellan fackföreningsrörelsen och private equity är kortare än man kanske tror. Svensk fackföreningsrörelse har historiskt mycket konsekvent bejakat strukturomvandling och globalisering av näringslivet, därför att detta stärker konkurrenskraften och därmed förutsättningen för trygga jobb med bra villkor.

Private equity är en allt viktigare faktor i denna successiva omstrukturering. De typiska private equity-affärerna identifierar bolag med outnyttjad potential och ger dessa chansen att utvecklas och växa. Som bland annat Joacim Tåg vid Institutet för Näringslivsforskning (IFN) visat leder dessa affärer också i regel till minskad risk för arbetslöshet och till högre löner. Det är lätt att förstå IF Metalls ordförande Anders Ferbe när han i en debattartikel i Dagens Industri beskriver sina positiva erfarenheter av private equity i svensk industri. Det låter sällan så i de fackliga högtidstalen, men i realiteten är facket och ”riskkapitalet” naturliga sängkamrater.

Men på en punkt tror jag det finns skäl att tänka om. Det är inte hållbart att i svepande ordalag döma ut en ägarform som man själv egentligen både ser värdet av och investerar medlemmarnas pengar i. Den tid är förbi då beslutsfattare kunde säga en sak i media men agera tvärtom i praktiken, transparens måste råda. Det kommer i längden inte gå att hålla fackföreningsrörelsens kärlekshistoria med private equity hemlig. Bättre då att säga som det är, och nyansera retoriken.

Anders Ferbe sammanfattar det väl i sin artikel: ”Riskkapitalbolagen spelar en växande roll som ägare av svensk industri och bidrar ibland till en nödvändig uppryckning av en eftersatt verksamhet, ibland misslyckas de. Det är svårt att generellt se att de skiljer sig så mycket från andra typer av ägare.” Kanske inte en formulering som eldar massorna på nästa LO-kongress. Men en hållning helt i linje med arbetarrörelsens historia av kompromisser och långsiktighet.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.