Debatt
Fackföreningar
29 april 2016 kl 05:45

Denna artikel publicerades för 5 år sedan

Facken måste sluta missbruka sin makt

Att använda blockader och sympatistrejker för att hjälpa sina fackliga kollegor att förhandla är fullständigt rimligt, men en lagstiftning som låter centrala fackorganisationer gå i strid med sina medlemmars arbetsplatser utan att medlemmarna önskat det är påträngande och märklig. Om facken vägrar ta sitt ansvar för hur deras agerande påverkar arbetsmarknaden så kommer politiken tyvärr behöva kliva in och minska deras makt.

Det här är en opinionstext

Likt ett SJ-tåg på ett blött spår bromsar Sverige in och kör med kraftigt reducerad hastighet varje gång ett större fack går i storstrejk. Senast var det Byggnads och Målareförbundet, i nästa vecka löper kollektivavtal för drygt 800 000 arbetstagare ut och om parterna inte kommer överrens om nya, finns risken att vi återigen står inför omfattande strejker.

Strejkrätten är mycket viktig för ett fritt samhälle där arbetstagare kan skydda sina rättigheter, men med makt följer ansvar. När fack använder stridsåtgärder som ett maktmedel för att stärka sin egen ställning, eller lamslår en hel sektor för någon tiondels procent i löneökning så är det ofta de anställda själva, samt de minsta företagen, som kläms åt.

Om facken vägrar ta sitt ansvar för hur deras agerande påverkar arbetsmarknaden så kommer politiken tyvärr behöva kliva in och minska deras makt.

De lagar som reglerar stridsåtgärder är riggade för att pressa ihop fackanslutna i stora centralorganisationer, snarare än för att lösa problem på den egna arbetsplatsen. Det leder till färre arbetstillfällen och mindre makt för den enskilde anställde.

Det senaste året har vi sett fack som angriper arbetsplatser, men inte för att de anställda där vill ta kampen mot sina arbetsgivare, utan för att den fackliga centralorganisationen tycker att arbetsplatsen borde använda ett annat avtal än det som de som jobbar där kommit överens om.  Att använda blockader och sympatistrejker för att hjälpa sina fackvänner att förhandla är fullständigt rimligt, men en lagstiftning som låter centrala fackorganisationer gå i strid med sina medlemmars arbetsplatser utan att medlemmarna önskat det är både påträngande och märklig.

Än märkligare blir det när vissa fack verkar ha satt den här typen av angrepp i system för att växa och driva in fler medlemmar. Om fackrörelserna inte lugnar ner sig så kommer den enda lösningen som står kvar bli att ändra lagarna för stridsåtgärder, så att man inte kan blockera och angripa en arbetsplats om inte de anställda där faktiskt efterfrågat det.

Att systemet är riggat blir än mer uppenbart när man ser på hur avtal sluts. Det är på riksnivå, mellan centralorganisationer, som alla de avgörande frågorna förhandlas. Utrymmet för att skriva särskilda avtal för den egna arbetsplatsen blir väldigt litet.

Under mitten av 1900-talet, då många jobb var monotona tjänster vid löpande band var det ett rimligt sätt att förhandla. I dag ligger de flesta jobben hos små och medelstora företag. En arbetsplats stora förhandlingsfrågor kan röra väldigt olika typer av frågor, exempelvis lokalernas utformning, friheten att jobba hemifrån eller på pendeln till jobbet, proportionerna mellan lön och semester eller regler för friskvård.

På den moderna arbetsmarknaden blir de svenska one-size-fits-all-avtalen lätt för fyrkantiga för den lilla arbetsplatsen, samtidigt som de stora fackens ställning stärks.

I grund och botten är facksamverkan och stridsåtgärder någonting väldigt bra. Det löser konflikter på arbetsmarknaden utan att gång på gång kräva lagstiftning. Men man kan få för mycket av det goda - för de anställda på caféet i Linköping som fick lägga ner efter en blockad var inte giriga arbetsgivare problemet, problemet var en aggressiv fackorganisation och det system som lät den hållas.

Den svenska modellen där fack och arbetsgivare förhandlar är som bäst när den uppmuntrar jämnstarka parter och förhandlingar som skapar enighet, snarare än oro. Om denna modell ska fortsätta fungera på den moderna arbetsmarknaden så behöver fack vara beredda att flytta ner mer makt på den enskilda arbetsplatsen samt acceptera att stridsåtgärderna är till för de anställda, inte för att centralorganisationerna som vill statuera exempel.

Men om facken inte skärper sig, då är det upp till politiker att bygga en ny och mer rättvis modell.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 29 april 2016 kl 05:45

Skribenter

Magnus Ek
ordförande Centerpartiets ungdomsförbund
Andreas Eriksson
förbundsstyrelseledamot CUF
Eric Luth
förbundsstyrelseledamot Centerpartiets ungdomsförbund