När den svenska krisberedskapen utsätts för stora påfrestningar blir bristerna i krishanteringssystemet uppenbara och samhällets sårbarhet obehagligt tydlig. Samordningen på den nationella nivån måste tydliggöras då den skapar förutsättningar för samverkan även på regional och lokal nivå.
Är det krisberedskapssystemets förutsättningar, genom regelverk och styrande principer, som är bristfälliga eller är det aktörernas egen oförmåga att agera och samverka med varandra? Vi måste våga adressera frågan från båda perspektiven och vara öppna för att omfattande förändringar krävs för att samhället ska stå bättre rustat i framtiden.
Genom våra erfarenheter från hanteringen av tsunamin, skogsbranden i Västmanland och flyktingsituationen har vi tydligt sett brister i samhällets förmåga att samverka. Ingen aktör kan själv lösa sitt uppdrag och en väl fungerande samverkan är en förutsättning för att samhället ska kunna hantera händelser som berör flera aktörer.
Vi har i dagsläget ett stuprörsinriktat arbetssätt. Att träffas över en kaffe och utbyta information med varandra är inte att samverka.
Rätt utförd är koordinering och samverkan något som underlättar hanterandet av pressande situationer. Under hanteringen av flyktingsituationen blev det påtagligt att regelverket på flera områden innebar svårigheter för en effektiv och flexibel samverkan. Aktörer som inte hade ett direkt ansvar i krisberedskapssystemet innebar utmaningar i samverkan.
Kontakter fick knytas med nya aktörer och samverkansformer fick skapas parallellt med pågående hantering av själva situationen. I den aktuella situationen upplevde vi att samverkan inte sågs som en metod att underlätta utan som ännu en börda som redan hårt pressade medarbetare tvingades ta del av.
Vi behöver byta ut ”kafferepen” mot en verklig samverkan före, under och efter händelsen, det vill säga; aktörsgemensamma analyser, gemensamma målbilder och koordinerade strategier utifrån vilka varje aktör sedan agerar baserat på det egna ansvaret.
Systemet kan i sig aldrig vara mer än de aktörer som verkar i det. Därför ska vi ställa större krav på aktörerna i systemet. Vi måste våga agera proaktivt för att lösa de påfrestningar som vi ställs inför och vi måste öka vår kunskap kring ansvar och roller hos andra samhällsaktörer. Vi tappar alltför ofta fokus på det vi ska skydda och i stället agerar vi på våra respektive uppdrag som isolerade företeelser, snarare än att se helheten med medborgaren och vårt hållbara samhälle som gemensam nämnare.
Det måste tydliggöras vad det geografiska områdesansvaret innebär och hur ansvaret bör utövas. Det finns stora skillnader hos de geografiskt områdesansvariga både om, när och hur man agerar. Skillnaderna i tillämpningen av det geografiska områdesansvaret innebär svårigheter i samverkan när det inte går att förvänta sig samma beredskap på olika geografiska platser.
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) lyfter behovet av att se över länsstyrelsernas geografiska områdesansvar i rapporten ”Ansvar, samverkan, handling – Åtgärder för stärkt krisberedskap utifrån erfarenheterna från skogsbranden i Västmanland 2014 (Ju2015/1400/SSK)” som i förra veckan lämnades över till regeringen.
Vi menar att det måste göras ett omtag kring hela det geografiska områdesansvaret, vilket även inkluderar den kommunala nivån och regeringen. Vid händelser som påverkar stora geografiska områden i Sverige är den regionala och kommunala hanteringen avhängig av att den nationella samordningen fungerar.
Erfarenheterna av tsunamin, branden i Västmanland och flyktingsituationen har visat på behovet av samordning på nationell nivå för att skapa inriktning och förutsättningar för länsstyrelser och kommuner att kunna ta sitt respektive ansvar.
Sverige är ett så litet land att det borde vara en självklarhet med en enhetlig syn på samverkan. Man måste börja med att tydliggöra förutsättningarna för samordning i det geografiska områdesansvaret för regeringen, länsstyrelserna och kommunerna. Vi måste våga agera och vi måste våga träffas bortom kafferepet och samverka på riktigt.
Artikelförfattarna har en gedigen samlad erfarenhet från olika funktioner i samhällets krisberedskapssystem.
Lars-Göran Uddholm, brandchef Södertörns brandförsvarsförbund, har en gedigen erfarenhet av att leda under svåra förhållanden. Lars-Göran var Räddningsverkets insatschef vid Sveriges generalkonsulat i Phuket, Thailand, efter tsunamin 2004. Lars-Göran förordnades den 5 augusti 2014 av Länsstyrelsen i Västmanlands län till räddningsledare för den av länsstyrelsen ledda bekämpningsinsatsen för skogsbranden i Västmanland 2014. Lars-Göran blev även direkt underställd landshövdingen i Stockholm under hösten 2015 för att koordinera länsstyrelsens arbete med flyktingmottagandet.
Åke Jacobsson, seniorkonsult Prospero Management, har varit chef för Räddningstjänsten Storgöteborg och stadsdirektör i Göteborgs Stad. Han har nyckelkompetensområden inom samverkan och ledning under svåra förhållanden, organisationsutveckling och att leda i en politisk styrd organisation. Åke var räddningschef under Backabranden i Göteborg 1998, han ledde Länsstyrelsen i Västmanlands läns krishanteringsorganisation i drygt fyra månader efter skogsbranden 2014 och han var projektledare för Länsstyrelsen i Västra Götalands läns arbete med flyktingsituationen under hösten 2015.
Vendela Bodén, seniorkonsult Prospero Management, har lång erfarenhet av utredningsarbeten på olika myndigheter. Senast kommer hon från Länsstyrelsen i Västra Götalands län där hon var ansvarig för länets risk- och sårbarhetsanalys, arbetade med kommunal krisberedskap, sociala risker och var tjänsteman i beredskap. Vendela var biträdande projektledare på Länsstyrelsen i Västra Götalands län under arbetet med flyktingsituationen hösten 2015.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
