Ett värdigt avslut kan inte överlåtas åt främlingar

Det var förra året som en ”direktare” tog sig in på nyordslistan. En direktare är när man genomför en direktkremering och begraver de döda snabbt (och billigt), utan att hålla någon särskild begravningsceremoni. Inga närvarande, ingen som tar farväl. Fenomenet har ökat och det har också debatterats en del. Vad säger ökningen om hur vårt förhållningssätt till döden – och till släkt och familj – förändras? 

I Expressen läser jag en krönika av Britta Svensson. "Vi har rätt att strunta i de döda”, säger hon. Jag håller med dig om att det behövs en öppnare och mindre föraktfull debatt i frågan, så jag vill – i egenskap av arbetande obduktionstekniker – ge min syn på detta.

Att det finns nya tjänster, internetbaserade begravningsbyråer och andra som erbjuder nya och andra lösningar är i sig inget fel. Inte heller har jag något emot ceremonier i form av akt med urna. Den avlidne blir en så kallad direktkremation och en ceremoni kan äga rum senare – användbart exempelvis för de som har en stor utspridd släkt eller om man råkar vara bortrest då döden inträffar. Detta är saker jag tycker är rimliga, problemen ligger inte här, utan hos de anhöriga.

Som anhörig är du ansvarig för att ta hand om din avlidne. Och det ansvaret vill allt fler slå ifrån sig. Allt för ofta får man höra hur anhöriga inte har tid, inte vill förstå att sin pappa född 1928 kunde gå bort så hastigt, för "han var ju så alert igår." Det tillhör vanligheten av att ta emot samtal från anhöriga som inte vill inse eller förstå att den de håller kär har gått bort. För om man inte börjar rota i det så kanske det inte riktigt har hänt? 

För att inte tala om missförståndet om att bara för man är balsamerad så håller man lika länge som en konservburk i ett kylskåp. Eller de som prompt och absolut inte vill ha en balsamering, men som samtidigt vägrar inse konsekvensen av det när de också vill vänta två månader på en begravning med kista i ett litet kapell eller kyrka. Eller de som fullständigt skiter i de anhöriga de avlidna och låter dem ligga i ett bårhus och ruttna i fem månader, eller i värsta fall – dessvärre inte allt för ovanligt – ett och ett halvt år.

Jag har både sett, hanterat och känt lukten av konsekvenserna av allt detta. Det tillhör mitt jobb och min vardag att hantera detta. Det tillhör också mitt jobb att under jul och nyår flytta minst 100 kroppar mellan mitt lilla bårhus och ett annat – för att det inte finns någon plats då det dröjer allt för länge mellan dödens inträffande och begravningen. Döden får vänta – först julklappar och fyrverkerier!

Självklart bär också kyrkan och andra aktörer ett ansvar erbjuda bättre tider och fler tider för att en begravning ska kunna ske så snart som möjligt. Detta är något som idag försvårar – i synnerhet i mindre orter är det svårt att få en tid. 

Vi har rätt till ledighet, dock inte alltid betald. Är du med i ett fackförbund eller befinner dig på en arbetsplats med kollektivavtal så brukar man få betald ledighet i 10 sammanhängande dagar per år för att kunna hantera de saker som uppkommer i samband med att man förlorar en anhörig.  

Jag sympatiserar med präster som menar att att akt med urna inte alltid är en bra lösning då fördröjning av döden och sorgearbetet försvåras. Jag kan hålla med, dels jag som yrkesperson men också som privatperson. Frågan som oftare bör ställas är: varför väljs just den akten?

Om man vill avsäga sig ansvaret att ta hand om sina döda anhöriga, så kan jag som privatperson tycka att i den stunden bör kanske även arvsrätten försvinna. Låt allt berörande den döde gå till staten, som ju ändå hanterar det mesta i dessa fall. Varför inte låta alla dessa döda som ingen har tid med begravas i en massgrav, tillsammans med de andra ensamma? Så spar vi in på kistor, blommor och annat. För inte bryr sig den döde? Den är ju död?

Nu kanske en del reagerar på ordet massgrav? Tänker att jag har struntar i den dödes värdighet med mina hyperrationella förslag? Den reaktionen kommer i så fall för sent. För ett värdigt avslut är ju precis vad en begravning handlar om. För den avlidne – och för de anhöriga. Att ett värdigt avslut blir verklighet är inget som kan överlåtas åt främlingar att fixa. Värdigheten bor i att det är de anhöriga som skapar ett farväl.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.