Debatt
lagförslag
28 juni 2019 kl 14:33

”Ett utreseförbud hade räddat min syster”

Jag kämpade och slet för att socialtjänsten skulle hämta hem min syster, men hon fick ingen hjälp och lever nu kvar i ett barnäktenskap i hemlandet. De som nu påstår att ett utreseförbud inte är nödvändigt har fel. Det hade kunnat rädda henne, skriver "Evin", vars syster fördes bort till ett tvångsäktenskap.

Det här är en opinionstext

I ett inslag i P1 nyligen diskuterades lagförslaget om att införa utreseförbud för barn under 18 år som riskerar barnäktenskap eller könsstympning. Med i inslaget var Maria Hagberg, som presenterar sig som internationell kvinnorättsaktivist, författare och debattör och som i inslaget säger att socialtjänstlagen räcker gott och väl som verktyg. Det vill säga hon menade att den nya lagen inte behövs och dessutom att lagen pekar ut grupper och kan fungera stigmatiserande. Hagberg uppvisar här en tydlig postmodernistisk identitetspolitisk inställning. Det vill säga: hon har fel.

Min egen historia där min syster trots nämnda lag skickades till hemlandet och blev tvångsgift med sin 15 år äldre kusin medan hon var omhändertagen med LVU bevisar detta med all tydlighet.

Jag kämpade och slet för att socialtjänsten skulle hämta hem henne, men hon fick ingen hjälp och min syster lever nu kvar i ett barnäktenskap. Min syster var varken den första eller sista som skulle bli övergiven och sviken av samhället.

Socialtjänstlagen fungerar överhuvudtaget inte på det här området. De här ungdomarna kan lita på samhället en enda sekund – på goda grunder. Kulturrelativister på myndigheter står i praktiken på hedersförtryckets sida. Det vill säga på föräldrarna och syskonens sida. Senast häromdagen (26/6, Expressen) kunde vi läsa om en 14-åring som trots att hon var omhändertagen enligt LVU blev bortförd av sin far och nu riskerar tvångsgifte och barnäktenskap.

Socialtjänsten väljer att lita på förövarna – som är föräldrarna. Man agerar utifrån en praxis från tiden före hedersförtrycket och konsekvensen blir att man sviker barnen som får sina liv förstörda. Utgångspunkten att föräldrarna alltid har barnens bästa för ögonen gäller helt enkelt inte när klanen, kulturen, religionen och familjens heder går före.

Det oroar mig djupt att nämnda Hagberg såväl som andra debattörer, myndigheter och politiker inte har förstått att de måste välja barnens perspektiv och inte föräldrarnas. Både i mitt och i min systers fall valde socialtjänsten våra föräldrars perspektiv och var därmed med och skadade oss.

För oss som lever i en kultur av hedersförtryck, en kultur som även våra föräldrar tvingats in i, är det bokstavligen livsviktigt att kunna få skydd och hjälp för att bryta en kultur som är totalt motstridig mot svensk lag såväl som svenska normer.

När min syster mot sin vilja fördes bort 2014 ansåg socialsekreterarna att det inte var olagligt att åka utomlands med sina barn. Trots att min syster uttryckligen bad om hjälp valde socialsekreterarna att lita på våra föräldrar, som ”lovade” att de bara skulle åka på semester.

Åren har gått, min syster är mamma till flera barn och fast i ett äktenskap och ett liv hon aldrig skulle ha valt själv.

Det är debattörer och socialarbetare som Hagberg som bidrar till att min syster kunde giftas bort som barn trots att hon levde under socialtjänstens ansvar. De visste hur utsatta vi var. De svek oss.

Jag vill leva i ett samhälle där utsatta skyddas från övergrepp som tvångsgiften, våldtäkter, könsstympning. Där myndigheter och aktivister står på de utsattas sida och inte på förövarnas. Därför är jag glad över att vi äntligen får en lag som skyddar barnen. Det har inte svensk sociallagstiftning gjort på decennier.

Jag är också glad att aktivister som Maria Hagberg förlorar mark. I ett land där flygskam har blivit ett begrepp så är det min förhoppning att det ska vara ännu mer skamligt och skambelagt att gifta bort sina barn mot deras vilja. Att föra samhället i den riktningen är inte stigmatiserande, det är samhällsutveckling.

Slutligen måste socialsekreterarna förstå att när misstanke om hedersförtryck föreligger så måste man välja barnets bästa före föräldrarnas önskemål. Detta eftersom föräldrarna på grund av sådant som klan, kultur och religion inte själva kan, får eller vill välja barnets bästa.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.