Arkitektur

Ett samhälle är så mycket mer än en kökslucka

Vi bygger nya samhällen, kallar dem fina namn och ger dem fina fasader. Du får välja väggfärg och köksluckor, sen är det bara att flytta in i Syrenbersån 212 med 6 minuter till bussen. Vilka som åker bussen vet vi inte, det stod inte i kökslucksbroschyren. Var människor möts, fikar, går på date är det ingen som känner till. 

När vi bygger Sverige så gör vi det på byggandets villkor. Vi säger att vi börjar från grunden. 

Byggnaden, det fysiska rummet eller platsen, har inga sociala aspekter utan människor som tar dem i anspråk. Ett torg kan vara hur vackert, väldimensionerat och funktionellt som helst men om inte platsen lever är arkitekturen inte social. Det är verksamheterna som tar platsen i anspråk och som också skapar de sociala interaktionerna. De fysiska lösningarna kan hjälpa eller stjälpa, vara bra eller dåliga men det är vi människor som skapar det sociala i arkitekturen.

Tänk dig förspelet, i medborgardialogen och analysen när slutbrukaren får vara en del i planeringen och skapandet av sitt område, och sin stad. Vi kallar det den demokratiska processen. I arkitekturkretsar pratar vi gärna om ”platsens själ” när vi utforskar. För att kunna bygga socialt hållbara samhällen behöver vi se till ”platsens själ”. Inte bara till historien i arkitekturen eller till människorna som tar platsen i anspråk idag utan även till slutbrukaren och den själ platsen kommer att få när gammalt blandas med nytt. 

Under genomförandet och byggnationen handlar det mycket om återkoppling, kommunikation och delaktighet. Intressenterna är redan med på förändringen och nu vill de vara säkra på att det blir som vi har planerat. Människorna har redan gjort arkitekturen till sin och de har redan tagit platserna i anspråk i sina drömmar. Nu väntar alla på resultatet. När allt funkar har inte sällan en personlig relation skapats mellan arkitekten och slutbrukaren. 

I efterspelet när platsen tas i bruk, fylls med aktiviteter, verksamheter och människor så lämnas ofta arkitekturen vind för våg. Här slutar arkitektens involvering i projektet och verksamheten förväntas ”ta över”. Hade arkitekter varit managementkonsulter så hade arkitekturen också innehållit en implementeringsfas, en upplärning, en instruktion och även en fysisk handledning av hur vi ska aktivera rummet. Tips och indikationer om hur vi ska ta platsen i anspråk och skapa sociala aktiviteter i de nya rummen finns naturligtvis i de fysiska lösningarna. Men att ta sig an ett nytt rum eller ny arkitektur är en tidsödande process och i den processen behövs fortfarande handledning. 

Här fallerar vi allt för ofta. Den fysiska och ”tomma” platsen förväntas fyllas med aktivitet per automatik men de nya användarna har inga sociala band till varandra. Det finns inga strukturer eller processer till hands för människan att göra platsen till sin. Vem äger och ansvarar för processen när arkitekturen är på plats? Platsen tappar sin mening och sin betydelse redan innan den är i bruk. Andra krafter tar över och gör platsen otrygg.

Socialt hållbar arkitektur ligger i processerna. Vi måste analysera, inkludera och implementera ”platsens själ”, varumärke och identitet för att kunna öppna upp för interaktion med intressenter och framtida brukare. Det ligger i hur vi kommunicerar arkitekturen likväl som processen och hur väl vi förankrar den i samhället. Allt hänger på hur öppna och sociala vi är, vi som åstadkommer arkitekturen. Det hållbara finns i det sociala mötet, mellan oss människor. Vi måste låta slutbrukarna få ta över och äga processen bortanför valet av köksluckor. Att äga projektet in i förvaltningsfasen är nyckeln till en långsiktigt hållbar arkitektur.
 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Debatten på webben – nyheterna i tidningen

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.