Debatt
Flyktingmottagande
9 april 2016 kl 19:21

Denna artikel publicerades för 4 år sedan

Ursvensk tradition att stå upp för flyktingar

Sverige har en unikt lång historia av gemensamt ansvarstagande och tillit. Det är traditionen av ansvarstagande hos både tjänstemän och frivilliga krafter för något utöver en själv som har gjort att Sverige kunnat ta emot ett mycket stort antal asylsökande. SD förstår inte att det som vi kallar svenskt i dag är resultatet av århundraden av migration av människor, idéer, kultur och kunskap.

Det här är en opinionstext

Erik Nilsson
statssekreterare (S) på arbetsmarknadsdepartementet, med ansvar för etableringsfrågor

Nu är det dags att sammanfatta intrycken från 17 regionala konferenser om flyktingmottagande och etablering. Jag har haft förmånen att träffa 261 kommuner, samtliga landsting/regioner och massor av föreningar och företag och prata om hur vi ska vända problem till möjligheter och ta tillvara flyktingarnas resurser.

Självklart kommer jag ta tillvara de kunskaper om kapacitet och regelverk inom olika samhällsfunktioner som turnén har gett mig i det fortsatta arbetet i regeringskansliet. Men i detta forum vill jag dela med mig av mina personliga intryck, känslor och reflektioner. Ostrukturerat och direkt från hjärtat.

Min första reflektion är ändå att Sverige är fantastiskt. Det finns något unikt i den långa tradition av gemensamt ansvarstagande och tillit till sina medmänniskor som vårt samhälle fortfarande präglas av. Det är äldre än det socialdemokratiska folkhemmet.

Det är äldre än det sena 1800-talets folkrörelser. Det har sin bakgrund i sockenstämmorna som (kanske motvilligt, men ändå) beslutade att bygga ett hus för bygdens fattighjon. I samarbetet vid slåttern och potatisskörden. När jaget och familjen blev del av en större gemenskap där man var tvungen att lösa ett antal problem tillsammans.

Det är denna tradition av ansvarstagande för något utöver en själv som har gjort att Sverige under 2015 kunde ta emot 163 000 asylsökande, varav 100 000 under årets sista fyra månader och varav 35 000 ensamkommande barn. Det är det starka kommunala självstyret med politiker och tjänstemän med goda nätverk i lokalsamhället. Det är vårt unika föreningsliv som har kunnat mobilisera och organisera tusentals frivilliga som hjälpt till att ta emot flyktingar och att skapa nätverk för integration.

I storstäderna har vi sett en liten del av detta med frivilliga som mött flyktingar på järnvägsstationerna och gett dem mat, kläder och natthärbärge. Men den ojämförligt största insatsen har skett i de mindre orter där mottagandet per capita ofta är 20-30 gånger större än i storstäderna.

Det är orter som Boden, Filipstad, Norberg, Avesta, Ljusnarsberg, Högsby, Hylte och Hultsfred som är de största hjältarna.

Som den västmanländska by där först hela byn var med på ett protestmöte mot att ett flyktingboende skulle etableras. Men när byborna fått mer information och fått träffat flyktingarna och hört deras berättelser förbyttes stämningen och nästa tillställning där hela byn närvarade var en välkomstfest.

Eller de surgubbar från Hälsingland som egentligen inte gillar flyktingar och inte heller den konst- och hantverksförening som deras fruar håller på med. Men motvilligt lät de sig övertalas till att bli chaufförer så att flyktingarna kunde ta sig från sina boenden till konstföreningen genom flera mil av hälsingeskogar. 

Njae, jag vet inte vad jag tycker om flyktingarna egentligen. Men de som jag skjutsar -det är fina människor.

Eller den pensionerade generalen i Östergötland som har engagerat sin Rotaryförening i ett yrkesmentorsprojekt och som sett till att den syriske arkitekten kommer att få en utmärkt start i Sverige.

Jag har mött så många engagerade frivilliga under turnén. Människor som är så olika varandra som man kan tänka sig. Men en sak förenar dem. En stark tro på människors lika värde och en djup insikt att vi måste lösa problemen tillsammans.

Den decentraliserade och icke-hierarkiska samhällsorganisationen är en annan svensk rikedom. Beslut som i andra länder fattas på departementet fattas i Sverige av en socialsekreterare eller en rektor. Man kan klaga på brister i kommunernas hantering av flyktingsituationen men ett vet jag: om vi skulle ha haft det direkta verksamhetsansvaret i regeringskansliet skulle vi aldrig någonsin ha klarat höstens exceptionella situation.

Krishanteringsforskningen är enig med mig: decentraliserade organisationer som kan vara flexibla och anpassa sig till lokala förhållanden är bäst på att hantera kriser. I många länder väntar medarbetare och första linjens chefer på direktiv från ledningen. I Sverige tar man egna initiativ, bildar en arbetsgrupp och löser uppgiften.

Ett av mina starkaste intryck från turnén är socialchefen i den mellansvenska bruksorten som hade avtal om mottagande av 50 ensamkommande barn - och fick ta emot 300.

Ja, säger hon, jag kunde inte så mycket om byggnationer, projektering och tillfälliga bygglov. Men jag fick lära mig. Och hon och hennes medarbetare löste uppgiften. Alla placeringar var inte perfekta. Några regler kringgicks säkert. Men den lilla orten kunde ta emot 300 ensamkommande barn. Fatta!

Hon var en stabil kvinna +55. Det är också ett starkt intryck av turnén. Om det är någon som inte har förstått hur samhället fungerar kan jag berätta: det upprätthålls av kvinnor i den övre medelåldern. Det är de som bemannar föreningarna. Det är de som gör det tunga, oglamorösa jobbet i de kommunala förvaltningarna!

Jag förstår om en del blir provocerade av den positiva tonen i ovanstående text. Hur kan man skriva sådant samtidigt som Sverige och EU stramar åt sin flyktingpolitik och tusentals människor lider bakom grekisk taggtråd?

Jag förstår verkligen den invändningen men tänker ändå att man måste kunna säga något positivt om mottagandet av den väldigt stora grupp som kom under hösten 2015.

Andra blir säkert provocerade därför att vi verkligen inte har löst alla problem med integrationen som vi står inför. Det är fortfarande 180 000 människor inskrivna i Migrationsverkets asylsystem. 100 000 människor bor i mer eller mindre dåliga anläggningsboenden. Vi har stor brist på lärare som kan undervisa de 70 000 barn som har kommit till svensk förskola och skola, och socialtjänsten är extremt hårt ansträngd i sitt arbete med de ensamkommande barnen. Vägen ut på svensk arbetsmarknad är fortfarande alldeles för lång.

Ja, visst är det så. Och denna bild fyller våra medier dagligen. Men jag ville skriva om en annan del av verkligheten. Om de goda insatserna. Om medmänsklighet, solidaritet och ansvarstagande.

Sverigedemokraterna har nämligen totalt missuppfattat det som de tror att de försvarar. De tror att de försvarar något ursvenskt som står för slutenhet, inskränkthet, egoism. De förstår inte att det som vi kallar svenskt i dag är resultatet av århundraden av migration av människor, idéer, kultur och kunskap.

Och om det finns något unikt svenskt som utmärker vårt samhälle så är det det rakt motsatta mot vad SD står för, nämligen tillit mellan människor, öppenhet och en stark tilltro till människors lika värde. Det är Sverige tillsammans!

Fotnot: Texten är tidigare publicerad på skribentens Facebooksida.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 9 april 2016 kl 19:21
Uppdaterad: 11 april 2016 kl 10:15

Skribent

Erik Nilsson
statssekreterare (S) på arbetsmarknadsdepartementet, med ansvar för etableringsfrågor