"Ett bibliotek är inte en simhall"

Rasmus Jonlund (L), Hanna Gerdes (L) och Anne-Lie Elfvén (L) i Stockholm Stads kulturnämnd, uppmärksammar den rapport om bibliotekariernas arbetsmiljö som vi – DIK, facket för kultur och kommunikation – nyligen släppte. Det är roligt när man släpper en rapport som uppmärksammas, speciellt av politiker i position att i någon mån agera på innehållet. Vi vill dock höja ett varningens finger angående förslaget att porta människor från biblioteken.

Det finns all anledning att vara bekymrad över att den sociala oron i samhället i allt större skala flyttar in på folkbiblioteken. Allmänt stök hot, hat och våld är oacceptabelt, både ur arbetsmiljösynpunkt och ur ett demokratiperspektiv, och samhället måste reagera och agera. Vi måste dock hitta vägar att göra det utan att demontera viktiga demokratiska principer.

Biblioteken är till för alla. Det är ett av de sista öppna rummen i samhället. Det är en plats som alla kan besöka utan att betala inträde eller köpa en kopp kaffe. Det är en plats där alla kan förkovra sig, bilda sig en egen uppfattning och lyfta sig ur sina omständigheter. Biblioteket är ett fysiskt rum, men det är mycket mer – en fantastisk demokratisk möjlighet.

När man föreslår att någon ska portas från biblioteken, så bör man vara medveten om exakt vad det innebär. Det innebär mycket konkret att man kickar någon längst ut i samhällets stratosfär. Ja, faktiskt så långt att man riskerar att de helt förlorar kontakten med demokratins gravitation och svävar ut i något helt annat. Är det verkligen det vi vill?

DIK vill inte det och det vill nog inte de tre bekymrade debattörerna heller. Kanske kan tankevurpan spåras till att idén om portning är modellerat på det förslag till lagändring som lyftes i samband med de uppmärksammade trakasserierna på simhallen Eriksdalsbadet. Det finns dock flera problem förknippade med det.

Det mest uppenbara är detta: Ett bibliotek är inte en simhall. De sorteras ofta in under samma paraply i den kommunala administrationen och deras bidrag till den fysiska folkhälsan kan jämföras med bibliotekens bidrag till den mentala folkhälsan, men där upphör likheterna. Till skillnad från badhusen bär biblioteken också ett tungt demokratiskt ansvar. Därför måste vi sträva efter att hitta lösningar som värnar personal, besökare och det demokratiska uppdraget att finnas till för alla.

DIK menar att arbetsgivare måste arbeta med förebyggande arbetsmiljöarbete och skapa ordentliga handlingsplaner för krissituationer. Personalen måste få utbildning i hur man lugnar ner hotfulla situationer. Ensamarbete måste tas bort. När det krävs måste väktare anlitas för att tillfälligt avvisa personer som stör. Det måste råda nolltolerans mot hot, hat och våld på våra bibliotek.

Permanent portning är inte ett alternativ. Hur skulle det gå till rent praktiskt? ID-kontroll i entrén? Det kan knappast vara bibliotekariernas uppgift. Register över ovälkomna besökare? Det bör Datainspektionen ha synpunkter på. Nej, på biblioteken ska alla vara välkomna. Personer ska avlägsnas tillfälligt om de missköter sig, men de måste få en andra chans när de kommer tillbaka och sköter sig.

Biblioteken kan dock inte själva lösa det som i grunden är ett långt större samhällsproblem. För att deras arbete ska få god effekt måste resten av samhället ta sitt ansvar. Beslutsfattare måste skjuta till resurser, och myndigheter, kommuner och landsting måste sluta dumpa över det man själv inte orkar med på biblioteken.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.