Debatt
Socialtjänsten
19 december 2017 kl 05:00

Denna artikel publicerades för 2 år sedan

”Ensamkommande har rätt till trygga hem”

Barn skulle inte få vanvårdas igen på fosterhem och institutioner. Men historien ser ut att upprepas. Den här gången är det ensamkommande som flyr hemmen de placerats i. Socialtjänsten måste skyndsamt leva upp till lagens krav – ansvaret är ovillkorligt.

Det här är en opinionstext

Barnombudsmannen (BO) släppte en rapport i förra veckan om att många ensamkommande barn försvinner från sina boenden i Sverige och att det inte är ovanligt att de därefter hamnar i prostitution och kriminalitet. En del avviker på grund av missförhållanden. Det kan handla om våld, hot, övergrepp och kränkningar. Många ställer sig nu frågorna: hur kan boendesituationen få vara så dålig och vilket ansvar bär socialtjänsten?

I BO:s rapport framkommer att 1 736 barn avvikit under åren 2014 - 2017. Det handlar alltså om ett genomsnitt på nästan 500 barn om året! Av de som försvunnit är över 80 procent fortfarande oanträffbara.

Att så många försvunnit under denna tid är givetvis mycket alarmerande. Särskilt allvarlig är situationen för de barn och unga som lever i gatumiljö och riskerar att bli föremål för exploatering, kriminalitet och droger.

Särskilt oroväckande är att en vanlig orsak till avvikandet grundar sig i problem med barnets placering. Det handlar med andra ord om att boendet inte uppfyller de krav som lagen ställer på socialtjänsten.

Det finns ett lagreglerat system för hur Sverige ska ta emot ensamkommande barn, där socialtjänsten har det huvudsakliga ansvaret för boendet. Enligt svensk lag kan de placeras i ett hem för vård eller boende (hvb) eller i ett stödboende. Boendeformen i det enskilda fallet beror på barnets ålder och vilket behov av stöd barnet har. Syftet med en hvb-placering är att ge barnen omvårdnad, stöd och fostran.

Det är inte första gången som vanvård inom samhällsvården uppmärksammas. I början av 2000-talet gjorde människor sig hörda som utsatts för vanvård i fosterhem och på institutioner som barn. De berättade om sina upplevelser av övergrepp, utnyttjande och kränkningar. Som en följd av detta tillsattes år 2006 Vanvårdsutredningen med uppdraget att granska och kartlägga allvarliga övergrepp och vanvård vid institutioner och familjehem.  

Efter att utredningen lämnat sitt delbetänkande, vilket byggde på 400 intervjuer, tillsattes Upprättelseutredningen som bland annat hade till uppgift att analysera behovet av åtgärder för att vanvården inte ska upprepas i framtiden. Flera förändringar i lagstiftningen har därefter genomförts med syftet att öka kvaliteten, tryggheten och säkerheten för de barn som placeras. Det verkar inte ha räckt till: historien verkar tyvärr upprepa sig.

Lagen uppställer ett tydligt ansvar för socialtjänsten att ge stöd och boende för barn som inte får dessa tillgodosedda av vårdnadshavaren. Ensamkommande barn är en sådan grupp. Ansvaret är ovillkorligt. Ändå verkar ensamkommande barn ha boendeformer med högst varierande kvalitet, vilket alltså i många fall medför att de flyr.

Något behöver hända. Barnkonventionens artikel 2 är tydlig med att ingen ska diskrimineras på grund av sin bakgrund. Med den planerade inkorporeringen av Barnkonventionen kommer diskrimineringsfrågan att bli alltmer påtaglig för socialtjänsten i det vardagliga arbetet med barn.

Socialtjänstlagen medger inte heller att någon skillnad görs mellan olika grupper av barn. Samhällstjänster ska tillhandahållas på lika villkor för alla barn utefter det individuella behovet. Här finns ett angeläget och brådskande arbete för socialtjänsten att leva upp till lagens krav på en stadigt hög kvalitet på samhällsinsatserna för alla barn.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.