Ensamkommande barn visar samhällets brister

Vi skulle kunna se mottagandet av ensamkommande barn just nu som ett stresstålighetstest på våra myndigheter, kommuner och landsting. Och då är det uppenbart att det finns mycket kvar att göra i att inventera orimliga regleringar, obefintliga samverkansprocesser och en resursfördelning som fungerar. 

Både regeringen och Sveriges kommuner har börjat ett sådant inventeringsarbete. Till exempel kommer såväl föreskrifterna för HVB-hem att ses över och ytterligare boendeformer kommer att föreslås från regeringen. Men det finns hundratals fler buggar i systemet att identifiera. Därför har vi tagit fram en rapport bestående av 37 skarpa förslag för ett bättre mottagande av ensamkommande barn. Rapporten presenterades i går vid ett seminarium med bland andra barnminister Åsa Regnér, barnombudsman Fredrik Malmberg samt Per-Arne Andersson från Sveriges Kommuner och Landsting. 

Det handlar inte om att ta bort regler som skyddar de ensamkommande barnens rättigheter, utan att se dem som hindrar att deras rättigheter säkras.

Sedan inser de flesta att det också krävs kortsiktiga åtgärder där man tillfälligtvis måste tumma på regler. Till exempel går det inte i dag att garantera att alla ensamkommande barn får eget rum på HVB-hem. Dit ska vi så klart tillbaka, men i en akut situation måste man tillåta sig att göra det minst dåliga. Och då är fler platser i fungerande miljöer ändå bättre än inga platser alls.

Akademikerförbundet SSR har tusentals medlemmar som jobbar i migrationsprocessens alla faser. De är på Migrationsverket, på Arbetsförmedlingen och inte minst i kommunernas socialtjänst. De arbetar i dag mer än någonsin och de gör det för att de tycker att Sveriges humanitära hållning gentemot människors rätt att söka asyl och få sin ansökan rättvist bedömd är ett centralt värde att upprätthålla. Det gäller även ensamkommande barn. De jobbar i dag till bristningsgränsen. För ofta också långt därutöver.

På den sociala jouren i Malmö är hälften av socialsekreterarna sjukskrivna. Flera socialtjänster runt om i landet Lex Sarah-anmäler nu sig själva för att det inte går att göra ett professionellt arbete. Men det som tär och sliter ut, mer än arbetsbelastningen som sådan, är frustrationen de känner över att de ser bristerna, flaskhalsarna och avsaknaden av samverkan i mottagandet av ensamkommande. De ser och förstår att om vi bara fick bort de bristerna skulle deras arbete fungerar så mycket bättre och välfärden för de ensamkommande barnen skulle kunna vara så mycket större. 

Inte minst av det skälet lyfter nu vi från Akademikerförbundet SSR frågan om ensamkommande barn. I vår enkät till alla våra medlemmar som jobbar med ensamkommande barn beskrivs de brister som professionen ser och vill göra något åt. 

Helt avgörande just nu är att vi inte bara har ett barn- och samhällsperspektiv på de här frågorna, utan också ett professionsperspektiv. Professionens erfarenheter måste tas tillvara – oavsett om det är regeringen, myndighetsansvariga, kommunpolitiker, eller ansvariga tjänstemän i våra kommuner som gör det.

Vi är övertygade om att det går att bygga ett hållbart system för våra ensamkommande barn vad det gäller mottagande, boende, skola, omsorg, hälsa, fritid och allt annat som är viktigt i ett barns liv. Men då måste fler se dagens situation som ett stresstålighetstest att lära av, i stället för en situation som skulle vara omöjlig att hantera.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.