En snuskyl i butiken är knappast reklam

Att produkter får visas för konsumenter är egentligen självklart – när det gäller precis allt annat än tobak. Här gäller plötsligt helt andra regler, där de med de mest extrema idéerna lyssnas på. Vanligt folk göre sig icke besvär.

När de faktabaserade argumenten faller har de som även avskyr snus alltid kvar ett ess i rockärmen. Restriktioner och inskränkningar påstås vara nödvändiga för att skydda barnen, så att de ska hållas omedvetna om att det existerar snusdosor. Som om ögonbindlar på barn skulle göra dem bättre rustade att fatta kloka beslut i vuxenlivet när de väl blivit myndiga.

Att du kan råka passera en snuskyl i butiken kan knappast likställas med reklam. Produkten saluförs i butiken, och då är det också rimligt att den vuxne som är intresserad av exempelvis snus kan hitta fram till varan och se utbudet. Att kylen står nära kassan är för att lagen kräver att personalen ska ha ha den under uppsyn, främst för att säkerställa att unga inte kommer åt varorna.    

Det stora problemet med antitobakslobbykampanjer från rökmotståndarna är alltså att de samtidigt ger sig på snus, helt enkelt för att de själva inte klarat av att definiera vad det är de är emot. Är de emot att människor röker? Att människor använder tobak? Att mer än en miljon svenskar snusar? Eller är de emot nikotin? Eller anar vi ett ogillande mot företagen bakom? Beroende på hur problemet definieras blir också de möjliga lösningarna olika.

I Sverige har både den förra och nuvarande regeringen gjort det ovetenskapliga misstaget att likställa rökning och snus, trots att all vetenskap slagit fast att svenskt snus inte är förknippat med de hälsorisker som rökning utgör. I den ansedda medicinska tidskriften The Lancet slogs förra året fast att svenskt snus (som alltså skiljer sig från annan rökfri tobak genom att ha lagstiftade gränsvärden för potentiellt skadliga ämnen) inte utgör någon mätbar negativ effekt på hälsan och inte förknippas med några dödsfall. 

Snus är inte heller en inkörsport till rökning, utan en utkörsport. Om rökningen sjunker och snusandet ökar i motsvarande takt är detta ett uppenbart samband som inte bara motsäger inkörsport-tesen utan även är en konkret vinst för folkhälsan. Och detta har skett helt utan statligt stöd, korrekt myndighetsinformation eller uppmaningar från läkarkåren. Folk verkar ha tänkt själv.

Givet hur verkligheten ser ut, borde den som vill minska rökning och se färre drabbas av lungcancer och KOL vara för ökad saklig information om snus. Sverige har fler snusare än rökare och nyligen presenterades liknande siffror från Norge. Om snus vore tillåtet och Europas folk använde tobak på samma sätt som i Sverige, det vill säga fler snusare än rökare, skulle 355 000 personer inte dö i förtid varje år. Hur kan man aktivt välja att bortse från detta?

Jag förstår att det kan vara kontroversiellt att ta ställning för snus, särskilt när man av ideologiska skäl bundit upp sig sedan tidigare, men om målet är att minska rökning – och därmed bidra till att reducera ett flertal oerhört allvarliga sjukdomar – måste vi se vad som faktiskt fungerar och det är tydligt att länder där snus är förbjudet har betydligt större andel rökare än länder där snus är tillåtet, oavsett vilka regleringar och förbud som politiken i övrigt infört.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.