Bäst för äldre bo hemma? Hela debatten

En önskedröm att äldre vill bo hemma länge

32 000 platser på vård- och omsorgsboenden har försvunnit sedan sekelskiftet och väntetiderna till dem har ökat i en rad kommuner. Hindren för att bygga för äldre måste nu undanröjas.

Årsrika människors boende har varit en politisk fråga under många år. Det har funnits en myt eller kanske en önskedröm hos politiker ansvariga för finanserna att alla äldre vill bo kvar i det gamla hemmet intill livets sista dag.

Kanske har det också har varit en reaktion mot ålderdomshemmen med den usla boendemiljö de erbjöd. Det ledde till nedläggning av dem och senare också av ett betydande antal långvårdsplatser i samband med att ÄDEL-reformen genomfördes. Det verkar som om man trodde att årsrika människor skulle kunna klara sig med hemtjänst och hemsjukvård under sista delen av livsresan.

Denna kollektivistiska syn på årsrika människor började ifrågasättas vid sekelskiftet. Medierna beskrev 80-, 90- och 100-åringar som nekades flytt till vård- och omsorgsboende för att de var inte tillräckligt sjuka. Insikten växte att människor åldras olika med olika behov och önskemål.

Även om de flesta fortfarande ville bo kvar hemma så blev det tydligt att vi måste skapa andra bostäder för trygghet och socialgemenskap. Hemmets borg fick inte förvandlas till ett fängelse.

32 000 platser på vård- och omsorgsboenden har försvunnit sedan sekelskiftet och väntetiderna till dem har ökat i en rad kommuner. Boendetiderna har blivit kortare därför att de som flyttar in är sjukare än tidigare. Det finns vård- och omsorgsboenden där man nu har inredda våningar därför att de som kommer dit lever så kort tid att det är meningslöst att möblera upp dem med patientens egna möbler.

Staten, civilsamhället och inte minst pensionärsorganisationerna har reagerat starkt på situationen med utredningar, opinionsbildande insatser samt riksdagsbeslut om olika boendeformer, däribland trygghetsboende dit man kan flytta utan biståndsbeslut. Trygghetsboendena ska vara funktionshinderanpassade och ha en husvärd som ordnar olika aktiviteter och möjlighet till gemensamma måltider.

Det kommunala självbestämmandet gör att staten inte kommer mycket längre än de insatser som gjorts. Ska då staten ta över ansvaret för boendena? Nej, inte i nuläget. Jag hoppas att kommuner med brist på äldreboenden tar till sig hur de kommuner som har tillgodosett sina behov arbetat. De måste också undanröja de hinder som visats ligga i vägen.

Exempel på sådana är att uppdragen om årsrikas boendebehov är otydliga bland tjänstemännen. Det finns en bristande samsyn bland dem som arbetar med sociala frågor och dem som har ansvar för bygg- och planfrågorna. Detaljplanefrågor kan också sätta käppar i hjulen liksom långsam handläggning av överklagandeärenden.

Det finns dessutom en okunskap om att tillgång till trygghetsboende kan minska behov av vård – och omsorgsboende genom de aktiviteter och den trygghet de erbjuder och som medför att de boende håller igång.  

Sedan undrar jag om inte det finns med ett inslag av åldersdiskriminering vid prioriteringen av bostadsbyggande. Är det så att människor med många levnadsår framför sig prioriteras framför dem som har få. Jag hoppas jag har fel.

Vi lever längre än någonsin vilket är glädjande. Men många kommuner är illa rustade för den ökning av årsrika människor vi kommer att få genom att 40-talistgenerationen är så stor. Kommunerna måste ta äldreboendefrågorna på allvar.

Det staten kan göra ytterligare är att stimulera forskning om äldreboenden och deras utformning samt minska reavinstskatten. Den låser fast människor i deras gamla boende.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.