Debatt
Pedagogik
20 augusti 2019 kl 05:00

En digital skola behöver inte vara flummig

Debatten om teknik i skolan förs i skyttegravar. På ena sidan finns Lärarförbundet, SKL och den politiska majoritet som drivit igenom regeringens strategi för skolans digitalisering. På den andra lärare och debattörer, mestadels från högerkanten, som bara tycks se risker med teknikanvändning i skolan. Båda lägren har fel.

Det här är en opinionstext

I en skoldebatt som bara tycks rymma en konfliktlinje; den mellan “flum” och “disciplin”, passar digitaliseringsfrågan sällsynt illa. I ett nytt briefing paper författat av skolforskaren Gabriel Heller Sahlgren som släpps i dag, har den mest gedigna forskningen på området sammanfattats. Den visar både på vilken enorm potential som finns i att effektivisera och förbättra svensk skola - men också på fallgropar som kan och bör undvikas.

För dem som hävdar att det mest angelägna just nu är att satsa på digital infrastruktur är resultaten nedslående: att fokusera på att tillgängliggöra teknik kommer att försämra resultaten. Det är egentligen rätt intuitivt: de flesta som har haft att göra med barn och ungdomar vet att de är lättdistraherade, och att lärande är en krävande process. 

Å andra sidan visar Heller Sahlgren också på mjukvara och digital handledning som verkligen har visat sig göra skillnad, i synnerhet för svagpresterande elever. Redan i dag finns exempel på satsningar som både har förbättrat förutsättningarna för svagare lärare - exempelvis genom att tillgängliggöra bra lektionsplanering och digital rättning - och för elever, som med hjälp av mjukvara har kunnat få hjälp av program som anpassar sig efter just deras lärandeprogression. 

Och att svensk skola måste hitta mer effektiva sätt att arbeta är uppenbart. Fram till 2027 kommer antalet elever i svensk grund- och gymnasieskola att öka med nästan 350 000, samtidigt som rekordstora pensionsavgångar står för dörren. Enligt SKL behöver 187 000 lärare rekryteras till 2031. Det går inte, utbildningsvägen. Universitetskanslersämbetet har räknat på saken och kommit fram till att en fjärdedel (!) av alla studenter med högskolekompetens skulle behöva välja lärarbanan.

För att lösa den omöjliga kombinationen av krav på budgetrestriktioner, lärarlegitimation och klasstorleksbegränsningar försöker därför rektorer och kommuner sig på nya, mer oortodoxa lösningar. Till exempel har kommuner börjat jaga lärare utomlands: den förändrade demografin slår dock stenhårt inte bara på svensk landsbygd, utan över hela västvärlden. Två tredjedelar av grundskollärarna i Europa är över 40 år och 40 procent av dem kommer att pensionera sig inom 15 år.

Digitaliseringens största potential ligger i att den gör en begränsad resurs skalbar. Det är ett värde som är så stort, att det vore vansinne att förbjuda eller aktivt motarbeta kontrollerade experiment med nya verktyg. Att tvinga hela den svenska skolan till en storskalig digitalisering riskerar dock att i bästa fall bli kontraproduktivt - då det kan leda till en redan pågående teknikbacklash -  och i sämsta fall till sjunkande resultat. Det finns inga skäl att tvinga välfungerande skolor som arbetar med traditionell undervisning att göra något annat. 

Ett nytt, mer organiskt, förhållningssätt till digitalisering måste därför till från politikens sida. Bejaka utvecklingen, men börja småskaligt. Underlätta och ge stöd till skolor som i dag saknar kompetens att faktiskt utvärdera redskapen, exempelvis via Skolforskningsinstitutet, och kräv att företag som vill sälja sina produkter också är beredda att underkasta sig löpande prövning. På så vis kan ett partnerskap etableras som också stimulerar innovationsprocessen. 

Receptet måste vara att börja smått, nyfiket, marknadsnära, decentraliserat och experimentellt - det vill säga motsatsen till den logik som brukar gälla i svensk skolpolitik. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.