Förra årets migrationsvåg var ett unikum. När mängden migranter inte verkade matcha landets resurser fattade regeringen beslut om bland annat gräns- och id-kontroller och förändrade kort därefter asyllagstiftningen i förhoppningen att minska trycket på Sverige som mottagarland.
Att styra migrationsflödet genom pull-faktorn är ett av de verktyg som regeringen hade till förfogande. Därom inget sagt. Det som regeringen dock dessvärre missade var att den nya politiken inte bara riktades mot människor utanför gränserna, utan i allra högsta grad även de som redan befinner sig i landet.
De verksamheter som är ämnade att ta hand om och handleda nyanlända ungdomar mot deras framtid i Sverige har traditionellt sett arbetat långsiktigt mot uppsatta mål och integrering. Man har arbetat mot en framtidsbild. I och med de nya lagarna och regelverken har dessa verksamheter, och främst de individer som verksamheterna arbetar med, tappat parametern ”framtid”.
En konsekvens har således varit att förutsägbarheten i tillvaron, ett grundläggande element för människors förmåga att hantera tillvaron och planera för framtiden, rubbats för de personer som vistas i dessa verksamheter. Detta har medfört att de verksamheter som tidigare var inriktade på integration och omsorg har idag förvandlats till ett väntrum där de boende bryts ner. Hanteringen av detta kommer att kräva betydligt större resurser av hälso- och sjukvården, barn- och ungdomspsykiatrin samt skolorna än tidigare migrationsordningar.
Därtill, och som en direkt konsekvens av det ovanstående, märker vi en påtaglig ökning av psykisk och fysisk ohälsa, segregation och motivationsbrist hos de boende. Det är utmaningar som påverkar verksamheterna, de boenden och samhället i stort. Allt detta sammantaget har inneburit att en förskjutning i verksamheternas uppdrag: omsorgs- och integrationsarbete har alltmer ersatts av krishantering och tillfälliga lösningar.
De ungdomar som idag vistas på boenden för ensamkommande har, inte helt utan fog, blivit förespeglade att det är enkelt att få uppehållstillstånd i Sverige. När pull-faktorn regleras och de nya lagarna träder i kraft är det således inte endast politiken som ändras, utan även tillvaron för de som redan är här som en följd av den gamla ordningen. Särskilt hårt slår den nya politiken mot afghanska ungdomar, vilka utgör den stora majoriteten av ensamkommande, med tanke på det återvändandeavtal som Sverige nyligen slöt med Afghanistan.
Brister i informationsflödet och en omöjlighet i att hålla sig uppdaterad om de nya lagarna och lagförslagen har medfört att information, alltså det som skulle kunna ge de boenden något större förutsägbarhet i tillvaron, tyvärr lyser med sin frånvaro i verksamheterna.
Parallellt med detta, och förmodligen som ett tecken på den osäkerhet och panik som snabba beslut tenderar att sprida inom myndigheter, märker vi tydligt en godtycklighet i tilllämpningen av regler som inte anstår en rättssäker stat, någon som märks exempelvis i åldersbedömningar och språktester.
Märk väl att den här texten inte är skriven i en för migrationsfrågan vanligt förekommande aktivistisk anda. Det vi efterlyser är endast explicit information om intentionerna med den nya lagstiftningen och hur tillfälliga uppehållstillstånd kan förnyas eller bli permanenta, något som dels skulle öka kvaliteten i verksamheterna och dels innehålla en mänsklig dimension som skulle göra tillvaron för de boende mer hållbar.
Migrationsvågen kunde och borde ha förutspåtts! Redan där hade staten en möjlighet att reglera sitt mottagande. Nu blev fallet dessvärre inte så, och idag är det kommunerna och de asylsökande som får handskas med problemen.
Det anstår en sann rättsstat, och det vore ett minimalt tecken på anständighet, att bättre och med ett större fokus på de inblandade människornas väl och ve hantera konsekvenserna av den politik som förs.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
