Debatt
Kulturpolitik
20 januari 2020 kl 05:05

Elitism och folkförakt ger inga statyer i Sölvesborg

Kulturen är samhällsbyggets murbruk och vi ser det som självklart att den skattefinansierade konsten i första hand ska tilltala och riktas till en majoritet av våra invånare. Tyckarelitens synpunkter på Sölvesborgs kulturpolitik säger mer om deras egen inskränkthet än om någonting annat, skriver Louise Erixon, Sverigedemokraterna.

Det här är en opinionstext

Louise Erixon
kommunstyrelsens ordförande (SD) Sölvesborg

Vem som helst ska när man vill fritt kunna ge uttryck för sin konstnärlighet på precis det sätt man själv önskar. Det är dock inte den enskilde konstnärens rättighet att kulturyttringarna ska få en plats i det offentliga rummet och därtill bekostas av skattebetalare. Att kunna skilja dessa två grundprinciper åt är viktigt om man vill ha en hederlig kulturdebatt.

Samtidigt som vi utmanar den vänsterorienterade kultureliten på området om offentligt finansierad konst så försvarar vi skapandets frihet. Vi ser dock gärna att skattefinansierad kultur och konst fyller en sammansvetsande funktion, gärna med lokal förankring, framför att den ska spela en utmanande roll med syfte att uppröra den som får ta notan.

Människor som av tyckareliten ses som ”kulturpöbeln” har också ett betraktande öga och förtjänar att få tycka till om gestaltningen i sin närmiljö. Vi ser det som självklart att den av skattekronor betalda konsten, i första hand ska tilltala och riktas till en majoritet av våra invånare, oavsett om det gäller konst skapad i vår samtid eller inte.

Kulturen är viktig för alla, inte minst för människor från andra länder som söker bli en del av vårt samhälle. I ett allt mer polariserat land är inkludering i någonting betydelsefullt avgörande för att upprätthålla en gemensam identitet. Sverige som land ska präglas av samhörighet där vi genom välfärd och socialförsäkringssystem hjälper varandra. Ett sådant gemensamt ansvar måste underbyggas av sammanhållning, där kulturen utgör det murbruk som gör oss till en del av vår kommun, vår region och vårt land. Hus som byggs utan murbruk står sällan starkt när det blåser. Känslan av att vara en delaktig är direkt avgörande för det sociala kontraktets vara eller icke vara.

Sölvesborg är en kommun med ett rikt kulturarv. Här finns en uppsjö av inspiration som både kan stärka den lokala identiteten och uppmuntra till turism. Vi tycker att det lokala kulturarvet bör få en särskilt framträdande plats i det offentliga rummet. Att lyfta kulturhistoriska perspektiv i nybyggnadsområden för att i förlängningen bevara lokalhistoriskt viktiga värden är ett exempel i denna strävan. Lokalt förankrad kultur blir på det sättet också en påminnelse om vilka vi är och vilka vi varit - ett sätt att sammanlänka då och nu.

I vårt handlingsprogram för mandatperioden finns ett gediget antal andra kulturpunkter som vi avser implementera under mandatperioden. Den gemensamma nämnaren är en övergripande sammanhållningsinriktning. Kulturen ska kunna nås och upplevas av alla.

Det innebär att vi även måste fokusera på det lilla. En hiss i Sölvesborgs museum kan göra skillnad för den enskilde individen liksom ökat anslag till föreläsningar på biblioteket. Vi hoppas genom vårt arbete koppla samman generationer av människor som på lika villkor ska kunna tillgodogöra sig det som gör Sölvesborg till Sölvesborg.

I år har vi avsatt medel för två strategiskt placerade konstverk i varsin rondell. Bägge har trots olika innebörd och uttryck sin utgångspunkt i två för vår kommun centrala mänskliga yttringar och samhällsområden: musik och idrott. De ska påminna oss som bor här, och de som besöker oss, om något vi förknippas med och kan vara stolta över. På så vis blir det en kraft som förenar snarare än splittrar. Att dessa prioriteringar av tyckareliten ses som kontroversiella är oroväckande och avslöjar mer om deras egen inskränkthet än om någonting annat.

Den springande punkten i den återkommande och infekterade kulturdebatten är politikens roll i sammanhanget och “principen om armlängds avstånd”. Trots detta fattas politiska beslut om offentlig konst hela tiden, i hela landet – men när vi i Sölvesborg tycker något om hur skattemedel vi förvaltar ska fördelas, går kultur- och demokratiministern högljutt ut och svartmålar oss som ett rikets skräckexempel.

Jag menar att om man delar ministerns uppfattning om att en liten självutnämnd expertgrupp ska fortsätta tillåtas klappa vanligt folk på huvudet medan man spenderar dess pengar, så är det befogat att se på Sölvesborgs folklighetspolitik med bävan. En sak är i alla fall säker – elitism och folkförakt ger inga statyer i Sölvesborg. 

 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 20 januari 2020 kl 05:05
Uppdaterad: 27 januari 2020 kl 13:31

Skribent

Louise Erixon
kommunstyrelsens ordförande (SD) Sölvesborg

Nästa artikel

Debatt
Kulturpolitik
16 oktober 2019 kl 15:26

Hur lång är egentligen en arm?

Det finns många sätt att styra kulturen, det aktualiserades i debatten om Sölvesborgs kulturpolitik. Hur ska man som politiker tänka när man å ena sida styr via kulturpolitik, men å andra sidan vill värna konstens frihet? Christer Nylander (L) har fem punkter att utgå ifrån.

Det här är en opinionstext

Christer Nylander
ordförande riksdagens kulturutskott (L)

Hur lång är egentligen en arm? Sedan Brittiska Arts Council 1946 etablerade tanken om armlängds avstånd mellan de politiska besluten och kulturen har frågan då och då dykt upp. Nu senast aktualiserades den till följd av de förändringar Sverigedemokraterna initierar i Sölvesborg. 

Sölvesborgs sverigedemokrater vill naturligtvis gärna ha den debatten. För dem är kulturpolitik viktig. Så viktig att tanken på armlängds avstånd mellan politik och konst väger lätt. Konsten ska inte utmana, den ska helst stödja den samhällsutveckling Sverigedemokraterna vill se.

Det finns anledning att ta frågan om kulturens styrning på allvar. Det är en svår konst att styra konst. Och styr, det gör vi politiker. Det finns faktiskt en lång rad olika sätt att styra. 

Om det finns en kulturpolitik och en offentlig budget för inköp, stöd och investeringar så finns också styrning. Därför bör vi få en mer fördjupad diskussion om hur den ska se ut. Det vore också bästa sättet att möta utspelspolitiken i Sölvesborg.

Så länge en riksdag, regering, region eller kommun har kulturpolitik och kulturbudget handlar frågan egentligen inte om, utan snarare när och hur politiker ska lägga sig i. Var går gränserna? Är vissa sätt att styra konsten allvarligare än andra?

Ett sätt att styra är via budgeten. Det man avsätter pengar till kommer man också att få. Om man satsar mer pengar till inköp av samtida konst kommer man att få mer samtida konst än om man stryper konstbudgeten helt eller använder pengarna till att förvalta och lyfta fram befintlig konst. Inte minst på längre sikt kommer det att påverka vad som finns på konsthallen, museet och i gatubilden. Det påverkar förstås också hur attraktiv platsen är för konstnärer.

På samma sätt styr man genom budgeten när man fattar beslut om resurser ska prioriteras till bibliotek, konsthall, kulturskola eller uppgradering av biografer. Man styr på ett sätt om att avsätta små summor till ett specifikt område, på ett annat sätt om man har breda bidrag. Man kan styra genom att ha särskilt fokus på barnkultur under ett år eller genom att satsa på gestaltning i förort. Man får det man betalar för.

Man kan också styra genom att ställa krav på verksamheterna. Dessa krav kan utformas på olika sätt. Man kan till exempel kräva att konst inte får vara utmanande, att den ska lyfta fram arbetarrörelsen, den feministiska kampen eller svenskheten. Denna typ av ideologisering är ett helt annat sätt än budgetstyrning, konsten blir här ett politiskt medel för att nå en viss verkan. Det säger en del om hur stor kulturens kraft är och hur viktig kulturpolitiken är, när vi gång på gång, i historia och nutid, ser hur makthavare försöker styra våra tankar genom att främja viss konst framför annan.

Att ställa krav på att en arbetsplats ska följa lagar, motarbeta sexuella trakasserier etc är ytterligare ett sätt att styra, men naturligtvis helt annorlunda. Att kräva att teatern ska motarbeta sexuella trakasserier i teaterhuset som arbetsplats är något helt annat än att kräva att den feministiska kampen ska speglas på scen. 

Det finns ännu fler sätt för politiker att påverka kulturen, tex genom utnämningsmakten, och det är centralt för kulturpolitiken och för kulturpolitiker att se skillnad mellan dessa olika sorters styrning. Därför är det synd att de ofta blandas ihop i debatten.

Det är bra med en intensiv debatt om kulturpolitiken, men när det gäller hur minska styra är det kanske fem saker som man borde försöka komma överens om: 

  1. Stå upp för yttrandefriheten. 
  2. Det är bättre med för långt avstånd mellan politik och konst än för kort, armslängds avstånd ska hållas och armen får gärna vara lång.
  3. När man ger stöd, gör urval och beslutar om inköp ska man ha tydliga och transparenta kriterier som är fria från ideologi. Kvalitet måste vara det viktigaste.
  4. Om man är rädd att folk inte förstår svår konst är det bättre att satsa på bildning än att sänka ribban.
  5. När man ger stöd till kultur kan det vara relevant att ha åsikter om arbetsvillkor och förutsättningar men inte på slutprodukten, dvs själva konstverket.

Med sina utspel fick Sölvesborgs sverigedemokrater den uppmärksamhet de så gärna ville ha. Klokt vore att nu ge dem det de inte önskade, ett ökat intresse för att seriöst diskutera hur man säkerställer konstens frihet. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 16 oktober 2019 kl 15:26
Uppdaterad: 17 januari 2020 kl 09:44

Skribent

Christer Nylander
ordförande riksdagens kulturutskott (L)