Gruvor

Elbilssubvention föder lidande i Kongo

Kontrollen över och exploateringen av kobolt som är en nödvändig del i elbilarnas batterier är en av orsakerna – kanske den viktigaste – till våldet och fattigdomen i Kongo-Kinshasa. Denna kunskap har naturligtvis funnits hos svenska regeringar, som trots det infört subventioner med skattemedel till miljövänliga bilar, vilket medför en ökad efterfrågan på kobolt, skriver författaren Fredrik Segerfeldt. 

De fruktansvärda förhållanden som präglar koboltbrytningen i Kongo-Kinshasa har börjat uppmärksammas som en följd av den kraftigt ökade efterfrågan på batterier till eldrift av bilar. Det är bra, men det borde inte komma som någon överraskning för någon som är insatt i läget i Kongo-Kinshasa eller i gruvdrift i den typen av länder i allmänhet.

Kongo är ett av världens fattigaste länder. Nio av tio invånare lever idag under den internationella fattigdomsgränsen på 3,1 dollar om dagen. FN:s utvecklingsorgan UNDP rankar landet som ett av de värsta i världen.

Kongo är inte bara fattigt, utan även våldsamt och har mer eller mindre varit i krig sedan belgarna lämnade området 1960. Även om siffrorna av naturliga skäl är osäkra räknar experterna med att över fem miljoner människor har dödats. Det var skådeplatsen för det som kallades Afrikas världskrig, som i stort sett är okänt i väst. Där råder fortfarande brist på mänsklig säkerhet.

I centrum för konflikten stod ­– och står fortfarande – kontrollen över landets naturresurser. För om man räknar på det sättet är Kongo ett av världens rikaste länder. Det uranium som användes i atombomberna som fälldes över Hiroshima och Nagasaki i slutet av andra världskriget hade utvunnits där. Det coltan som används i våra mobiltelefoner kommer ofta från Kongo. Och hälften av världens kobolt finns i landet, ett ämne som är en nödvändig del i elbilarnas batterier. Kontrollen över och exploateringen av dessa resurser är en av orsakerna – kanske den viktigaste – till våldet och fattigdomen.

Att det förekommer barnarbete och livsfarliga arbetsmiljöer samt myndighetsövergrepp i Kongo och liknande länder med gruvbrytning är väl känt. Och att det oftast är värre i de informella miljöerna än i de stora etablerade satsningarna har vi också vetat länge, precis som att en ökad efterfrågan på dessa naturresurser förvärrar situationen.

Denna kunskap har naturligtvis också funnits hos svenska regeringar. Och de har vetat att deras subventioner med skattemedel till miljövänliga bilar leder till just ökad efterfrågan på kobolt, som när alliansregeringen införde en premie på 40000 kronor per bil. Det är inte utan att man undrar om detta var ett av skälen till att Fredrik Reinfeldt tackade ja till att bli ordförande i ”Extractive Industries Transparency Initiative”, en organisation som motverkar korruption i bland annat gruvnäringen.

Det gäller också den nuvarande regeringen som höjer subventionen till elbilar till 60000 kronor och samtidigt satsar en miljard kronor i forskning i samma riktning. I media har närings- och innovations­minister Mikael Damberg (S) och EU- och handels­minister Ann Linde (S) förfasat sig över villkoren för brytningen av kobolt i Kongo. Men det är  svårt att riktigt ta deras upprördhet på allvar. För de har hela tiden vetat att det är detta som deras massiva subventioner skulle leda till.

Socialdemokrater har en lång vana av att gå i opposition mot sig själva. Det är skicklig kommunikation, men det är inte alltid hederligt. Ni vet vad ni har gjort. Och nu vill ni göra det ännu värre.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Debatten på webben – nyheterna i tidningen

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.

Paste this code as high in the of the page as possible: Additionally, paste this code immediately after the opening tag: