Debatt
Moderaterna
26 augusti 2017 kl 11:58

Denna artikel publicerades för 2 år sedan

”Efterträdaren blir en övergångsfigur”

Som ledare för ett liberalkonservativt parti kan det vara viktigt att slå fast två saker. För det första det konservativa, lär något av det förflutna. För det andra det liberala, våga tro att individer kan bryta mönster. Och om du tittar i backspegeln tyder allt på att du är en övergångsfigur, skriver statsvetaren Stig-Björn Ljunggren i en PM till Anna Kinberg Batras efterträdare.

Det här är en opinionstext

En av de stora i Moderaternas partihistoria är Arvid Lindman. Men grunden för hans framgångar lades genom ett idogt arbete av några företrädare, främst partiets grundare, G F Östberg, men också andra som gav honom ministerposter innan han så småningom själv kunde bilda regeringar.

Arvid Lindmans storhet bestod bland annat i att han anpassade Moderaterna till demokratin – samt skaffade en riktig partiapparat.

Därefter kom ett par mellanspel av Gösta Bagge och Fritiof Domö. De moderniserade partiets politik och krattade manegen för näste framgångsrike partiledare, Jarl Hjalmarson. Denne kom under 50-talet att återföra Moderaterna till ett parti att räkna med och kunde utmana den socialdemokratiska välfärdsstatliga visionen.

Men i början av sextiotalet hade partiet stagnerat och två nya partiledare tog under krisartade former itu med att uppdatera såväl politiken som organisationen. Det var Gunnar Heckscher och Yngve Holmbergs mellanspel.

När Gösta Bohman tar över på sjuttiotalet, och en ny storhetsperiod inträder, har således en del av grundjobbet redan gjorts.

Så kommer Ulf Adelsohn som egentligen surfar vidare på den Bohmanska vågen.

Den Bildska periodens storhet kan vi diskutera. Hans regering hamnade rätt snart under socialdemokratiskt förmyndarskap. Men framförallt är det efter murens fall som Carl Bildt visar sin storhet. Han förstod att ett nytt politiskt landskap öppnar sig, därför att den moderata linjen, antisocialism, till slut segrat.

Bildt insåg att därmed blir Moderaternas uppdrag annorlunda. Det är också vad Bo Lundgren tar itu med när han blir partiledare. Det är Lundgrens förarbete som ger Fredrik Reinfeldt och hans förtrogna möjligheterna att skapa ”De nya Moderaterna”.

När Reinfeldt hastigt lämnade scenen fick Anna Kinberg Batra påbörja uppstädningen, vilket kostade henne jobbet. Nu är det du som ska ta över – och ser vi tillbaka blir uppdraget att slutföra städningen och kratta manegen för en ny storhetstid.

Detta är den konservativa slutsatsen du kan dra. Men det finns en liberal insikt om individens möjligheter också.

Alla de stora partiledarna har överraskat sin samtid. Arvid Lindman införde en design på rösträtten som räddade det egna partiet kvar i politiken. Istället för majoritetsval fick vi proportionerliga val, vilket fick konsekvenser vi ännu lever med.

Jarl Hjalmarson ansågs när han valdes som socialkonservativ - men hade som partiledare en framgångsrik marknadsliberal profil.

Många trodde att Gösta Bohman skulle bli en övergångsfigur, men han stannade kvar och fick mer eller mindre ledas ut från ordförandestolen. De flesta minns honom som en liberal revoltör – men har glömt att han i början av sitt ledarskap försökte erövra folkhemstanken från socialdemokraterna och predikade samförståndets politik.

Och hade Fredrik Reinfeldt fått mandat för att skapa De Nya Moderaterna om han ställt förslaget inför medlemsomröstning? Knappast! Han valdes för inte på ett program om att flytta partiet in mot mitten.

Således. Du är ett mellanspel med möjligheter till dramatiska överraskningar.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.