REPLIK Åsa Moberg skriver i Dagens Samhälle (4 februari) att all smärta inte går att lindra. Så är det. Vi vill inte att vår egen eller våra näras död ska vara plågsam eller utdragen.
Därför är det så viktigt att kunskapen i samhället ökar om de långtgående möjligheter som redan i dag finns för att lindra människors smärta och ångest i livets slutskede. Det är huvuduppgiften i den palliativa vården.
Grundregeln är att patienten ska ha rätt att avböja vård och själva få avgöra om man vill genomgå behandlingen. Om det bedöms att döden är nära förestående är det accepterat att livsuppehållande behandling inte behöver ges.
Om en patient även efter ingående information och konsultation med en läkare motsätter sig behandling, har läkaren i regel endast att rätta sig efter patientens önskemål.
Detta, som oftast betecknas som passiv dödshjälp, är principiellt en helt annan sak än att vårdens resurser och vårdens medarbetare aktivt ska verka för att avsluta livet i förväg.
Målet måste vara att fortsätta utveckla en ännu bättre palliativ vård och säkerställa att alla som behöver får del av den. Det är viktigt för förtroendet för vården att den ska syfta till att bota, lindra och trösta. Jag ska aldrig behöva tvivla på om de vårdinsatser som görs är för mitt eget bästa.
Att öppna dörren för att det i Sverige ska bli tillåtet med aktiv dödshjälp är att ge vården en helt annan och motsatt uppgift. Vi kan också tydligt se vilken värdeförskjutning som kommer av att ta det steget.
I Belgien, som har mest långtgående lagstiftning gällande dödshjälp, omfattas numera barn utan nedre åldersgräns. I Nederländerna omfattas även de som är kroniskt sjuka - men inte döende - och de med svår psykisk smärta. Där är det inte heller ovanligt att dödshjälp ges utan att patienten själv begärt det.
Enligt vittnesmål från kommittén som beviljar aktiv dödshjälp framgår det av ansökan, i så många som vart femte fall, att det är någon annan som driver på för att livet ska avslutas i förväg.
Rädslan för att mot sin vilja få livet avslutat gör också att personer med funktionsnedsättning söker sig över gränsen till Tyskland för att få sjukvård. I Nederländerna har antal personer som ansöker om aktiv dödshjälp mer än fördubblats sedan 2008.
I de länder som först legaliserade aktiv dödshjälp, med syftet att användas i situationer där en nära förestående död var ofrånkomlig och smärtan outhärdlig, omfattar lagen nu allt fler. Det sluttande planet är när det gäller aktiv dödshjälp alltså inte en risk, det är en realitet.
Den som föds med en funktionsnedsättning, drabbas av en sjukdom eller skada som begränsar rörelseförmågan eller som på grund av åldrandet inte längre bibehåller samma kroppsfunktioner som förut ska aldrig behöva tvivla på sitt värde.
Ett samhälle som inte slåss för ett lika och okränkbart människovärde blir snabbt ett omänskligt samhälle.
Det är precis detta som Åsa Mobergs argument leder till när hon skriver att ”någon borde utreda hur mycket av resurserna i vård och omsorg som binds i att förlänga livet”.
En människas liv eller värde ska inte mätas i pengar. Ingen annan än individen själv kan heller svara för vad som är meningen med livet eller god livskvalitet. Om vi börjar rucka på den principen så står dörren till ett relativt människovärde vidöppen.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
