Det vore mer skamligt om inget gjordes

Freddy Grips (V) och John Kåbergs (C) debattinlägg om de id-kontroller som blivit verklighet i och med dagens datum är på många sätt kännetecknande för debattörer som förespråkar en nästintill fri invandring till Sverige. Fokus ligger på att sprida skamkänslor till sina meningsmotståndare snarare än att själva presentera praktiska lösningar på de utmaningar som migrationspolitiken skapat.

Grip och Kåberg försöker ge sken av att asylrätten har avskaffats i Sverige i och med införandet av ID-kontroller. Man tycks därmed ha missförstått vad asylrätten egentligen innebär. Rätten till asyl är individuell. Varje enskilt fall prövas för sig och det görs en bedömning där skyddsbehovet bekräftas eller avslås. 

Asylrätten ger människor rätt att söka asyl i första säkra land men det finns ingen skyldighet för stater att erbjuda skydd till människor som befinner sig i säkerhet. 

Suveräna stater är inte juridiskt förhindrade från att neka passage om giltig identifikation saknas och det finns heller ingen rättighet att fritt välja vilket land man ska få asyl i. Att Sverige inför ID-kontroller innebär inte att asylrätten upphör. Beslutet är ett politiskt vägval och inte ett brott mot internationell rätt.

Under stora delar av 2000-talet har en majoritet i Sveriges riksdag ansett att vi ska ha en närmast fri invandring. Begränsningar har givetvis existerat men politiken har i en internationell jämförelse haft en mycket stark liberal prägel. 

I och med den senaste tidens migrationsöverenskommelser tycks en majoritet i Sveriges riksdag, inklusive de historiskt sett största partierna, Moderaterna och Socialdemokraterna, ha övergett den linjen. Centerpartiet och Vänsterpartiet tillhör hittills undantagen. 

Grip och Kåberg gör det enkelt för sig när man försöker hävda att detta skifte är ett svek mot moderat och socialdemokratisk ideologi. Man anklagar partierna för att inte ”stå för sin politik” och missar paradoxalt nog att det är just det partierna gör. 

Välfärdstaten är på många sätt själva kärnan i socialdemokraternas politiska ideologi. Den utgör kronan på verket i det folkhem som partiet styrde över under stora delar av 1900-talet. I Moderaternas fall utgör den ekonomiska friheten och hushållandet med skattemedel en grundbult i den politiska övertygelsen. 

Båda partierna har därmed, utifrån sin respektive övertygelse, goda skäl att överge de senaste årens migrationspolitik. Kostnadsutvecklingen inom migrationsområdet visar med naken tydlighet att om man likt Sverige sticker ut som Europas mest invandringsliberala land, ger det oundvikligen effekter på både välfärdsstaten och den ekonomiska friheten.

Nedskärningar, belåning och höjda skatter i olika former är vad väljarna har att vänta sig under överskådlig tid. Oavsett om man frågar en moderat eller en socialdemokrat.

I de bästa av världar existerar inga motsättningar mellan ett partis olika ideal. Alla förslag skulle gå att förverkliga samtidigt. Verkligheten är dock full av intressekonflikter. 

Den liberala invandringspolitiken har haft stöd i riksdagen under en längre tid men när den ställs i relation till de stora ideologiska målsättningarna i svensk partihistoria, så utgör den inte mycket mer än en parentes. 

Att Moderaterna och Socialdemokraterna överger densamma är därmed inte att betrakta som ett politiskt svek. Det är ideologiskt konsekvent, om något. Även om de inte kan beskyllas för att ha varit särskilt snabba på att nå fram till den insikten.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.