Det vi fruktat och grälat om drabbade oss

Vintern kom och med den det ena politiska utspelet mer oanständigt än det andra. Tonläget i debatten var osakligt och hårt, ibland så långt under midjan att knäna for illa. Jag svär mig inte fri från skuld utan bidrog med inlägg i sociala medier som var alldeles för högljudda och svartvita. 

Jag var arg och frustrerad, som så många andra, exempelvis polisen Peter Springare som blev rikskändis genom att öppet deklarera hur trött han var på allt som gått snett. Peter Springare som jag å ena sidan kan förstå och å andra sidan tycker har svikit sitt uppdrag genom att fokusera på brottslingars ursprung. Vi hann bråka på Twitter under vintern och jag blev arg, han blev säkert arg. Vi växlade hårda ord, ingen av oss beredd att lyssna på den andre.

Våren kom och med den ett terrordåd i hjärtat av Sveriges huvudstad. Jag befann mig ett stenkast från platsen och fick uppleva några timmar av osäkerhet, samtidigt som vårt samhälle visade sig från sin bästa sida. 

Mänskligheten gjorde comeback och jag påmindes om hur Sverige kan vara när vi lägger meningsskiljaktigheter åt sidan och sträcker ut våra händer för att hjälpa och bistå. Utanför fönstret såg jag poliser slita som djur med att säkra kvarteret och upprätthålla lag och ordning. Jag tänkte inte så mycket på polisers åsikter i sociala medier, var bara tacksam för allt de gjorde för mig och människor omkring mig. Jag var väldigt tacksam för vad många gjorde och kände inget hat, bara kärlek och oro och sårbarhet.

Våren kom och med den oändlig sorg och förstämning. Det vi fruktat och grälat om drabbade oss, lika fegt och vettlöst som i andra länder. Men vi vågade visa känslor, vi vågade komma samman och med ens var det inte lika viktigt vem som hade grälat med vem och hur den röstade i senaste valet. Jag såg en kvinna med slöja trösta en blond kvinna, jag såg stockholmare öppna sina hem, jag såg tusentals ansikten på vägen hem och inget såg fientlig ut. 

Jag kan inte sätta ord på allt jag tänkte men så mycket vet jag och det är att jag för första gången på länge kände mig stolt över Sverige. Jag som har ägnat åtskilliga timmar åt att kritisera nationalism - och lär fortsätta göra det - kunde inte låta bli att älska detta land och dess huvudstad. Vardagen lär återvända och med den politiskt käbbel. Kanske har vi ändå lärt oss något av detta fruktansvärda dåd. Kanske har vi anledning att försöka hålla fast vid den anständighet med vilken vi trotsade terrorn.

Våren kom och Sverige blev varmare när det behövdes som mest. Det får man kanske säga i det här djävla fantastiska landet. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.