Religion

Det räcker nu!

Skiljelinjen i samhället går inte mellan muslimer och andra. Den går mellan de som är för det öppna fria samhället och de som vill ha något annat.

Hetsen om och kring islam och muslimer når hela tiden nya nivåer som inte borde förekomma i ett öppet samhälle och av människor som gör anspråk på att vara upplysta och insiktsfulla. Bland en del bloggare och politiker från framför allt SD samlas allt som har med islam att göra under samlingsbegreppet ”islamism” och kan därigenom misstänkliggöras och pekas ut som ett hot mot samhället. Från övriga politiska partier och organisationer som Sveriges Unga Muslimer SUM eller Afrosvenskarnas riksförbund får islam knappat nämnas utan att det stämplas som islamofobi och illdåd som genomförs med religiösa förtecken tycks tystas ner eller förklaras vara kopplat till något annat än religion, med en märklig uppfattning om att det som inte nämns inte heller finns. På bloggen Det Goda Samhället kan Muhamed Omar röra ihop salafism med fascism och islamism och samtidigt sprätta iväg insinuanta anklagelser åt olika håll. Samtidigt mötte Mona Sahlin, senast i Aktuelltstudion, kritik med att hon inte är tillräckligt tydlig i sin position mot våldsivrande religiösa islamiska uttryck, med att hon vet skillnaden mellan sunni och shia

En muslim som ser framför sig en muslimsk värld där alla lever enligt islam är lika anmärkningsvärt eller upprörande som en kristen människa som drömmer om en värld där alla tror på Jesus. Både islam och kristendomens stora problem är deras respektive missionsbefallningar. Och naturligtvis är respektive dröm helt oproblematisk tills någon väljer att med våld tvinga sin omgivning till lydnad, anpassning eller en viss tro. 

Att människor ängslas över vad som händer i Sveriges förorter eller pågår i Mellanöstern och Europa är inte konstigt.  Rekrytering av IS-krigare i religiösa omgivningar och hemvändande IS-krigare som ingen vet att hantera, eller trakasserier med religiösa motiv av kvinnor och oliktänkande i Sveriges förorter är bara några exempel som nått media de senaste veckorna och som ger all anledning till oro. När dessutom antingen allt som handlar om islam och muslimer är helt oproblematiskt, eller när människors illgärningar anses vara resultatet av att de är muslimer samtidigt som statens institutionella täthet inte upprätthålls blir oron ännu större. Rädslan leder till en förtroendekris. I sin tur leder den till att många avskärmar sig från information och istället skyddar sig genom att hoppa över nyanserna och se islam och muslimer i allmänhet som ett hot.

Den religiösa utgångspunkten för frihetsfientlig islamisk religionsutövning behöver definieras och tydliggöras av tre skäl. För det första skulle det ringa in hotet.  För det andra blir det utgångspunkten för en annan berättelse. För det tredje befriar det oskyldiga från misstankar. 

Religion är nämligen alltid resultatet av dess utövare vid varje givet tillfälle, vilket innebär att den är lika ryggradslös som anpassningsbar till rådande regler och lagar. Därmed utövas också islam med samma variation som andra religioner vilket innebär att muslimer varken har en gemensam global agenda eller gemensam uppfattning om hur religionen bör utövas. I den variationen finns det tydliga budskap som lätt kan identifieras för att ringa in det utövandet vars syfte är att med våld bryta ner det fria samhällets bärande institutioner. Även våldsamma uttryck för religionsutövning har med religion att göra. Föreställningen att religion alltid är något gott har inget vetenskapligt stöd. Eftersom muslimer är som alla andra människor och islam som vilken annan religion som helst, kan det inte vara en förmildrande omständighet i fråga om ansvarsutkrävande att vara muslim. Med det som utgångspunkt måste statlig institutionell täthet i förorter upprätthållas och den frihetsfientliga berättelsen utmanas med alternativ. Skillnaderna mellan sunni och shia har för sakens skull ingen relevans. 

Hur är det då möjligt att identifiera problem för att befria oskyldiga från misstankar utan att hamna i någon av motpolerna? Och är det överhuvudtaget möjligt att kritisera företeelser knutna till islam utan att bli anklagad för muslim- eller islamhat? Naturligtvis är det möjligt.

Exempelvis skulle Sveriges Unga Muslimer SUM kunna granskas genom att först och främst avkrävas klara besked om hur organisationen ställer sig till vad som står på deras hemsida. 

På sin hemsida beskriver SUM sin nämligen sin verksamhet bland annat på följande vis: ”Som en naturlig del av Sverige främjar vi även våra medlemmars positiva deltagande, ansvar och engagemang i samhället på lokal, nationell samt internationell nivå. Det är viktigt att våra medlemmar känner sig trygga i sin svenska muslimska identitet.” På hemsidan finns också som en målsättningsdeklaration korantexten ur sura 3 Al Imran vers 104:  ”..och bli till en gemenskap av människor som uppmanar varandra att göra gott och anbefaller det som är rätt och förbjuder det som är orätt. Dem skall det gå väl i händer”

Korantexten har legat till grund för vad som allmänt har gått under begreppet Taghhyir al-munkar (Att tillrättalägga det felaktiga) eller den islamiska handlingsetiken. Där uppmuntras att förbjuda det som är fel och stödja det som är rätt. Emellertid är det inte alltid klart vem som har rätt att förbjuda, vad som ska förbjudas och med vilka åtgärder. Det kan å ena sidan ses som en generell uppmaning till socialt ansvar, som att exempelvis hindra någon från att köra bil berusad, eller försvara svaga och utsatta. Men å andra sidan kan begreppet ses som en uppmaning till mer handgripliga metoder för att tvinga människor till lydnad. Bland annat är det taghhyir al-munkar som legitimerar IS eller talibaner i Afghanistan till att förbjuda musik eller förtrycka och trakassera kvinnor för sin klädsel eller sina ambitioner att göra vad de anser är rätt. 

Hur företrädarna för SUM förstår texten har jag ingen aning om. Från människor som i någon mening definierar sig som muslimer skulle sannolikt svaret på frågan vad ”svensk muslimsk identitet” innebär och hur korantexten ska tolkas variera oerhört. Och så länge åsikter inte är straffbart i Sverige är det naturligtvis även tillåtet att vara misogyn. Men en organisation som finansieras med statliga medel kan inte förmedla vilka ståndpunkter som helst. Ett befogat krav är att budskap från organisationer som lever på statliga medel tydligt överensstämmer med den politik som regeringen förespråkar. En feministisk utrikespolitik blir inte trovärdig utan tydlig feministisk inrikespolitik. 

Skiljelinjen i samhället går inte mellan muslimer och andra. Den går mellan de som är för det öppna fria samhället och de som vill ha något annat. De två nämnda motpolerna, regeringen och statligt finansierade organisationer, som varken klarar av att definiera problemet eller tydliggöra alternativ samt upprätthålla den institutionella tätheten, gör sig skyldiga inte bara till att islamiska frihetsfientliga organisationer kan härja fritt. De blir också därmed ansvariga för en allt mer omfattande muslim- och islamfientlighet i Sverige. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.