Digitalisering

Det livslånga lärandet måste in på arbetsplatserna

Sverige ligger i framkant när det gäller ny teknik och omställning. Vår starka position bygger bland annat på vår välfärdsmodell och parternas samverkan på arbetsmarknaden. Men en undersökning från Futurion och SOM-institutet visar att det saknas tillräcklig medvetenhet om vad som krävs för att Sverige ska kunna behålla sin position.

För en tid sedan skrev New York Times att ”robotarna kommer – och Sverige är redo”. Det var en påminnelse om att Sverige är och har varit ett föregångsland när det gäller digitalisering och innovation. Sverige har hittills klarat sig bra när den nya tekniken gör att många jobb försvinner eller i grunden förändras.

Professor Jesper Strömbäck visade i en tidigare rapport från Futurion att Sverige i nästan alla jämförelser hamnar i topp fem. Stockholm ligger på andra plats globalt vad det gäller att attrahera talanger och är utgångspunkten för ett stort antal internationella teknikföretag.

Men ledartröjan ger en falsk trygghet. Vi behöver snarare öka tempot än luta oss tillbaka. Nu närmar sig andra länder och Sverige riskerar att förlora sin starka position. Boston Consulting Group pekar i rapporten Bigger, bolder and faster (2017) på att Sverige mellan 2011 och 2016 föll från en tredje till en nionde plats på IKT-toppen (informations- och kommunikationsteknologi). Om inget görs kommer vi om sju år, 2025, att ha rasat till plats 22.

Futurion har tillsammans med SOM-institutet i Göteborg ställt ett antal frågor till svenska folket om framtidens arbetsmarknad. Fyra av fem tillfrågade håller med om att människor behöver vidareutbildning för att kunna konkurrera om jobben på framtidens arbetsmarknad. Noterbart är att de som instämmer i högst utsträckning är de allra äldsta och de yngsta, det vill säga de som har erfarenhet av ett långt arbetsliv och de som har det framför sig.

30 –49-åringarna håller dock inte med i samma omfattning. Det visar att de som idag är inne på arbetsmarknaden i lägre utsträckning känner behovet av vidareutbildning. Det är ett problem då många i den gruppen kommer att behöva vidareutbilda sig flera gånger för att ha möjlighet att vara attraktiva på arbetsmarknaden fram tills dess att de kan gå i pension.

Medvetenheten om behovet av vidareutbildning är störst bland dem som har svagast position på arbetsmarknaden. Lågutbildade och låginkomsttagare instämmer i högre grad och det är män på mindre orter – de som oftast drabbats hårdast av automatiseringen – som i störst utsträckning håller med. I samhällsdebatten hävdar många att detta är en grupp som motsätter sig förändringar, men samtidigt visar den här undersökningen att de i högre utsträckning än exempelvis välutbildade storstadsbor har hög medvetenhet om behovet av kompetensutveckling.

Det är allvarligt att högutbildade storstadsbor tar sin starka position för given. Kan det vara så att det på mindre industriorter är omöjligt att inte se strukturomvandlingen och att behovet av omställning därför blir uppenbart? I storstäderna ses tillväxt och positiv utveckling som något givet, som de som bor där inte behöver anstränga sig för att skapa eller behålla. Surahammar fattar det som inte Stockholm ser.

Den stora utmaningen är utbildningssystemet. Idag skaffar sig många en relativt lång utbildning innan de ger sig ut i arbetslivet och sedan finns det möjlighet till omskolning vid arbetslöshet. Däremot saknas bra system för ett livslångt lärande.

I ett arbetsliv där över hälften av jobben kommer att försvinna eller i grunden förändras är det viktigt att hela tiden fylla på med kunskap. Detta vet de flesta beslutsfattare om, men än så länge har de valt att fokusera på helt andra frågor. Vi har inte klarat av att gå från medvetenhet till handling.

Medvetenheten måste öka om att kraven på omställning kommer att öka och att Sverige har ett problem om vi tar vår position i toppen för given. Lärandet måste in på arbetsplatserna. Vi behöver en mindre traditionell syn på lärande där kompetenser som vi lär oss på andra sätt, exempelvis genom språk och IT från dataspelande eller ledarskap från föreningslivet, erkänns på ett helt annat sätt.

Högskolan måste fungera bättre för äldre och kursupplägget anpassas så att det lättare går att förena med arbets- och familjeliv. Men framförallt behövs ett nytt samhällskontrakt mellan fack, arbetsgivare och stat om hur det livslånga lärandet ska finansieras. Det finns inga enkla lösningar men det enklaste – att inte göra någonting – kommer inte att fungera.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Debatten på webben – nyheterna i tidningen

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.