Begravningar

Det krävs nytt grepp om begravningsverksamheten

Det finns starka skäl att fundera över om dagens begravningsverksamhet utövas neutralt och är lika tillgänglig för alla, skriver författarna Jan-Olof Aggedal och Bo Silfverberg.

Samhället tillförsäkrar alla folkbokförda rätt till en plats i jorden på en begravningsplats som sköts så väl att döden, de avlidna och sorgen hålls i helgd. Denna verksamhet utförs med Svenska kyrkans församlingar som huvudmän, utom i Stockholm och Tranås.

Sverige har sedan 1930 varit ett invandringsland och gått från att vara ett enhetssamhälle till att bli ett flerkristet, sedermera mångreligiöst och mångkulturellt land. År 2024 väntas mindre än hälften av invånarna vara medlemmar i Svenska kyrkan.

Det ger anledning till eftertanke för alla som intresserar sig för om samhället ska byggas inkluderande. När huvudmannaskapet över begravningsverksamheten diskuterats och utretts under 1900-talet har frågan om religionsfrihet varit i fokus. Med en ökande mångkulturell prägel på samhället kan religionsfriheten i begravningsväsendet ses som äventyrad. Därför kan dagens ordning ifrågasättas av principiella skäl.

Praktiskt sett haltar samhällets ordning för att trygga religionsfriheten (tillsyn genom länsstyrelser och begravningsombud) betänkligt. Dessutom klarar Svenska kyrkans församlingar inte alltid uppgiften att informera samtliga medborgare på ett neutralt och korrekt sätt om samhällsfunktionen begravning.

Inom Svenska kyrkan finns olika synsätt på trossamfundets identitet och roll, varav flera är svårförenliga med myndighetsuppgiften att vara begravningshuvudman.

Här har kommunsektorn en nyckelroll. Det alternativ till kyrkligt huvudmannaskap som hittills prövats är det som utövas av Stockholms stad och Tranås kommun. Men i diskussionen om överföring av begravningsverksamheten till en annan huvudman hörs ofta att kommunerna inte vill ta över verksamheten.

Vi har granskat påståendet och funnit det vara en vandringssägen. Tvärtom har dåvarande Svenska kommunförbundet av religionsfrihetsskäl ställt sig principiellt positiv till ett kommunalt huvudmannaskap. Under senare delen av 1900-talet lades olika förslag fram som innebar delat huvudmannaskap mellan kommun och kyrklig församling. Sådana blandformer ställde sig kommunförbundet avvisande till på grund av befarade gränsdragningsproblem.

Det finns för framtiden tre modeller att fundera över:

* Dagens ordning. För ett fortsatt kyrkligt huvudmannaskap (utom i Stockholm och Tranås) krävs att rågången mellan församlingsverksamhet och samhällsfunktion blir tydligare än idag. Samhället behöver kraftigt förbättra sitt stöd till länsstyrelser och begravningsombud som ska säkerställa funktion och religionsfrihet i systemet.

* Ett renodlat kommunalt huvudmannaskap. I ett mångkulturellt samhälle kan det framstå som naturligt att samhällsfunktionen begravning går samma väg som skola, folkbokföring m.m. Få skulle motsätta sig ett kommunalt huvudmannaskap av principiella skäl, däremot finns en farhåga att kvaliteten skulle riskeras med en finansiering över kommunalskatten i stället för dagens särskilda begravningsavgift.

* Den så kallade Myrdalska kompromissen. Innebörden är att huvudmannaskapet över begravningsverksamheten i botten är kommunalt, men på orter där det ännu uppfattas som tidsenligt kan kommunen lägga utförarskapet på Svenska kyrkans församlingar. Förslaget har knappast diskuterats sedan 1972 då Alva Myrdal lanserade det. Vi anser dock att det kan förtjäna att lyftas fram.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Debatten på webben – nyheterna i tidningen

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.