Det krävs ett samlat grepp om integrationsarbetet

Det skulle vara både ansvarslöst och huvudlöst om staten inte ger resurser till kommunerna så att de kan lösa de utmaningar som kommer av de senaste årens rekordhöga flyktingmottagande. Samtidigt kan inte staten, utan tanke och styrning, skicka pengar till kommunerna och tro att den kan friskriva sig från vidare ansvar. Svensk integrationspolitik kräver ett samlat grepp och att integrationsuppdraget tydliggörs för olika aktörer och på olika nivåer.

Sveriges kommuner är ekonomiskt hårt pressade. Något utrymme för att ge och ta finns inte längre. I många kommuner avvecklas nu centrala tjänster som stöttar förvaltningar och verksamheter och som arbetar med att hålla samman integrationsarbetet. Samverkan gör därmed halt.

Det får inte bara effekt på integrationsarbetet inom kommunerna, utan även på samverkan mellan kommuner och andra myndigheter som inte bara gör halt – utan en regelrätt reträtt.

Framgångsrik integration sker i samverkan. Det finns ingen aktör som på egen hand löser integrationens utmaningar. Frågor som är allas ansvar kräver resurser som håller samman och följer upp processen – oavsett om det rör sig om jämställdhet, integration eller miljöarbete.

Ett dilemma för integrationsuppdraget är att det är för lätt att se det som en i huvudsak arbetsmarknads- eller vuxenutbildningsfråga. Men integrationsuppdraget är både komplext och viktigt: Det bör dirigera arbetet kring målgruppen nyanlända.

Det annan aspekt av frågan är att det är oklart på vilken nivå ansvaret för integrationen ska finnas: Är det statens, kommunen eller regionen som ska agera? Eftersom det är allas ansvar borde sannolikt alla agera, men utifrån vilket uppdrag, vilken målsättning och vilka principer?

Förutom att man kan hävda att staten inte gett kommunerna tillräckligt med pengar kan man också hävda att staten inte heller gett ett tillräckligt tydligt uppdrag till kommunerna. Integration är en lokal process som sker ute i Sveriges kommuner – men ramarna för arbetet sätts av det nationella regelverket. I dag har kommunerna ett väldigt stort självbestämmande och lagstiftningen ger ofta ett brett tolkningsutrymme för kommunerna. Det skapar vaken ett likvärdigt mottagande eller lika chanser att lyckas i det nya landet.

Förmågan att upprätthålla en samverkansstruktur försvåras nu i takt med att resurserna blir allt knappare. En svag samverkan riskerar det likvärdiga mottagande. Organisatoriska tomrum kan leda till slukhål i samhällsekonomin och vi undergräver vår beredskap och kapacitet.

För tillfället har den stora diskussionen om Arbetsförmedlingens omorganisation kommit i blickfånget. Det som sker på arbetsmarknadsområdet är illa av många skäl. Ett som inte är uppenbart är de nyanlända kan få ett välgrundat skäl att misstro statens förmåga att erbjuda stöd och trygghet. Då kommer de ta ansvar för sig själv, sin familj och fortsätta att betrakta släkten och klanen som den yttersta garanten för trygghet och framgång.

Staten måste bli bättre på att definiera vad integrationsuppdraget består i och vem som har ansvar för vad. I det får man inte glömma bort att ta med och tydliggöra den nyanländes ansvar för sin egen framgång. 

Men staten måste ge möjlighet att upprätthålla en samverkansstruktur där även kommunerna har förutsättningar att delta för att vi ska kunna ta emot människor med kvalitet och likvärdighet.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.