Regeringskris

”Det kändes som en statskupp

Är decemberöverenskommelsen dålig? Det beror på vems perspektiv man anlägger. Löfven har vunnit åtminstone en kortsiktig seger, men Alliansens partiledare underskattade de starka känslor den väckt hos deras sympatisörer. Resultatet kan bli att Alliansen kanske inte är ett alternativ i september 2018. Åtminstone inte det trovärdiga alternativ som man utgjorde inför valet 2006.

Det kändes som en statskupp.” Så sa Marita Ulvskog efter den borgerliga valsegern 1976. Efter en mycket lång era av socialdemokratiskt ledda regeringar – med ett kort undantag minoritetsregeringar – är det kanske inte så svårt att förstå hennes känsla.

Det har skrivits mycket om S+MP+M+C+FP+KD:s decemberöverenskommelse, men det som slår mig är att det i en del av de borgerliga reaktionerna finns något av samma känsla: ”Det kändes som en statskupp.”

Jag syftar på något som funnits sedan riksdagsvalet. Efter åtta år med Alliansregeringen fanns det nog i borgerliga kretsar en vitt spridd känsla av att nu var det dags för en än längre era av borgerligt regerande. Nu bröts detta redan efter åtta år och en viktig förklaring till detta var att många borgerliga väljare lämnade skutan för att i protest rösta på Sverigedemokraterna. 

”Åtta år räcker”, var väljarnas dom.

Där finns nu en av de förmodligen bestående konfliktfrågor som sannolikt kommer att drabba i första hand Moderaterna: är SD att betrakta som ett borgerligt (stöd-)parti ? Den frågan formuleras på en rad olika sätt. Ibland anses det ”odemokratiskt” att övriga partier agerar för att beröva SD inflytande. Ibland påpekas att något motsvarande aldrig drabbat Vänsterpartiet trots dess kommunistiska historia (och historia som socialdemokratiskt stödparti).

Min bedömning är att det är högst osannolikt att SD skulle kunna bli ett sådant stödparti. SD är knappast ett borgerligt parti även om man i det senaste valet drog till sig många tidigare borgerliga väljare. SD:s rötter i nazism och rasism är en aspekt, men viktigast är att varken SD eller andra populistpartier är intresserade av att bära politiskt ansvar. De vill i stället utöva sin makt som vågmästare.

Den långa socialdemokratiska regeringseran skapade en stark önskan efter ett borgerligt block. Fredrik Reinfeldt har gått till svensk politisk historia som den som skapade Alliansen genom att justera Moderaternas kurs mot mitten. Socialdemokraternas självbild från 1976 och framåt har i grunden varit att de är det ”legitima” regeringspartiet i Sverige. Det har gjort att det under Reinfeldt II-regeringen inte fanns något utrymme för blocköverskridande lösningar ens i viktiga politiska frågor. Den socialdemokratiska självbilden uteslöt stöd till Alliansregeringen. Det stödet kom i praktiken från SD. Socialdemokrater agiterade mot detta, men erbjöd aldrig ett alternativ.

Den anda som fanns hos Ingvar Carlsson i den ekonomiska krisen 1992 då han erbjöd Bildt-regeringen sitt stöd finns inte hos Stefan Löfven. Än mindre fanns den hos Håkan Juholt som ju i början av den andra Reinfeldt-regeringen bedrev en hänsynslös, vänsterromantisk populism.

Det sägs att det i grunden i svensk politik finns förnuft och balans. Det är jag inte så säker på. Och det är nog svårt att helhjärtat omfamna decemberöverenskommelsen som ett uttryck för något sådant. Att döma av diskussionen efter decemberuppgörelsens offentliggörande har det politiska klimatet blivit än bittrare och någon ljusning tycks inte skymta.

Den överhängande risken utgörs av växande politikerförakt, ja kanske rentav växande demokratiförakt.

Den parlamentariskt säkra lösning som till exempel Göran Persson och Bengt Westerberg talat för – S+M – tycks i dag mer otänkbar än någonsin tidigare. De tre småpartierna i Alliansen kommer antingen fortsatt leva i Moderaternas skugga eller stämplas som förrädare om de ”slutar opponera”. Och detta förmodligen helt oberoende av vad som händer i sak i politiken framöver.

Betyder det att decemberöverenskommelsen var dålig? Ja, förmodligen. Allianspartiledarna underskattade det känsloutbrott som kom efter överenskommelsen och resultatet kan bli att Alliansen kanske inte är ett alternativ i september 2018. Åtminstone inte det trovärdiga alternativ som den utgjorde 2006.

Socialdemokraterna å sin sida har nu åtminstone kortsiktigt en seger att njuta av. SD förpassat till ytterkanten utan makt. Alliansen drabbad av svåra interna spänningar där Moderaterna närmast tycks vara på väg mot en partisprängning där ”De Gamla Moderaterna” nu säger upp bekantskapen med de ”Nya Moderaterna”. Men regeringsmakten är en tung börda och med stöd av MP och V kommer det att bli en svår väg framöver för Stefan Löfven. Ordet ”kris” kommer vara det återkommande rubrikordet några år framöver, gissar jag.

Den borgerliga bitterheten över 2014 års valnederlag tycktes för en del partiaktivister kunna repareras av ett extra val. Kanske skulle det blivit så. Det får vi aldrig veta.

Kommer det att gå att få fokus på sakpolitik framöver eller blir det fortsatt maktspel morgon, middag, kväll? Här vilar givetvis det största ansvaret på Stefan Löfven. Han har nu medialt framstått som fantasilös och grälsjuk, utan förmåga att bygga en stabil politisk bas. Det beror delvis på att utgångsläget - valresultatet – är så dåligt, men också på att partipolitik är en helt ny verksamhet för honom.

SD utlöste det politiska dramat i december för att få till stånd en ”folkomröstning om invandringen”. Någon sådan blir det inte, men det betyder inte att problematiken kring migrations- och integrationsfrågorna är undanröjd. Göran Hägglunds beskrivning av läget i en debattartikel i Dagens Nyheter nyligen kvarstår och både regeringen och Allianspartierna vet att de i dag inte kan vända ryggen åt frågorna.

I en artikel i Dagens Samhälle 17 september, kort efter riksdagsvalet, skrev jag:

Oavsett hur historien nu ser ut finns det ingen anledning för Alliansen att inte sikta på att vara det stabila regeringsalternativet 2018. Men under resan dit finns det inte heller något som talar emot att man bistår Stefan Löfven att hitta rätt i de stora, viktiga frågor som ska hanteras under mandatperioden.
Ett sådant samarbete kräver åtminstone att både FP och C ger sitt stöd i konkreta sakfrågor.

Att nu söka låsa in Löfven i ett i parlamentarisk mening icke existerande vänsteralternativ kan te sig attraktivt för en del borgerliga partister. Men det skulle knappast leda till en valseger 2018. Svenska folket kräver ansvarstagande politiker. Allt är inte politiskt spel, det finns en tid då det inte pågår valrörelse.

Detta ter sig nu som en högst naiv förhoppning.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.