Debatt
Försvarspolitik
8 januari 2017 kl 22:51

Denna artikel publicerades för 4 år sedan

Det civila försvaret måste utvecklas – på rätt sätt

Under konferensen Folk och försvar i Sälen talade Stefan Löfven om vikten av att hela samhället engagerar sig i säkerhetsarbetet samt nämnde en ”bred vilja att rusta upp totalförsvaret”. Att det svenska civila försvaret har grova resurs- och förmågebrister är ingen nyhet. Men det finns även utmaningar med själva den process som ska få igång förmågeutvecklingen, skriver Kristina Syk, sakkunnig civilt försvar och styrelseledamot Allmänna försvarsföreningen.

Det här är en opinionstext

Kristina Syk
sakkunnig civilt försvar och styrelseledamot Allmänna försvarsföreningen

För en tid sedan skrev jag ett blogginlägg där jag underströk vikten av att förtydliga hur ett civilt försvar ska arbetas fram. Mer specifikt, jobbar vi på ett sätt som gör att vi snarast möjligt hamnar rätt? Detta blir särskilt aktuellt mot bakgrund av både det säkerhetspolitiska läget och de begränsade resurserna i totalförsvaret. Kort uttryckt: vi har varken tid eller resurser att göra fel. 

Det finns ur mitt perspektiv två inte så väl belysta problem som påverkar utvecklingen av det civila försvaret på ett omfattande sätt. Det ena är att det råder väsensskilda uppfattningar om vad planering för kriget är. Det andra är att det finns en uppfattning om att fredstida krisberedskap ska kunna lösa stora delar av det civila försvarets förmågor också vid en krigssituation. 

Vi börjar med det senare. Jag vill vara tydlig med en sak: kriget befinner sig inte högre upp på samma hotskala som en skogsbrand. De befinner sig på olika hotskalor. 

Varför spelar det roll? Jo, därför att vi inte kan anta att de resurser och det arbetssätt som finns för hanteringen av en skogsbrand också kan hantera kriget. Inte ens ett ”litet” krig. Inte ens gråzonen. 

Varför? Antagonistiska handlingar är av naturen vitt skilda från olyckor, oaktat storleken på olyckorna. Visst är många av samhällets sårbarheter desamma, och visst behöver vi resurser ur krisberedskapen om kriget en dag kommer, men för att möta antagonistiska angrepp krävs även annat. Det blir därför problematiskt att styrningen för utvecklingen av det civila försvaret (och totalförsvaret i stort) lyder att planering ska ske sammanhållet. Här finns ett underliggande antagande att skogsbranden och kriget är så pass lika till sin natur – om än olika högt på hotskalan – att de kan bemötas relativt lika avseende såväl förberedelser som hantering. 

Synsättet att kriget och den större olyckan kan mötas ungefär likadant – har också påverkat hur planeringen för kriget har börjat utvecklas. Uppfattningen som förmedlas utåt är att målen som styr krisberedskapens arbete och målen som styr det civila försvaret är så snarlika att krisberedskapen torde kunna lösa merparten av det civila försvaret om den bara boostas – förutsatt att stödet till Försvarsmakten också läggs till. Detta är problematiskt. Det ignorerar också det faktum att samhället skulle få utstå helt andra prioriteringar vid ett angrepp än under en olycka.

Till detta ska läggas att vi behöver nå enighet kring vad vi menar när vi talar om planering för civilt försvar. Styrningen ovanifrån är att planeringen för det civila försvaret ska hållas samman i hela hotskalan – att planeringen i krisberedskapen ska knytas samman med planeringen för det civila försvaret och totalförsvaret. Styrningen blir märklig. Den planering som behöver ske för det väpnade angreppet sker idag inte på liknande sätt för kriser inom krisberedskapen, och vad jag förstått är inte heller avsedd att påbörjas.

Så vad avses? Ska den planering som ska ske för civilt försvar fortsätta enligt de rutiner som idag finns inom krisberedskapen? Då talar vi inte operativ planering för kriget, då talar vi lös samverkan där resultatet blir högst oklart. Utan tydliga resultat, planverk som kan övas och utvärderas, vad ska den så kallade planeringen uppnå?

Definition av planeringen saknas, men behövs! Den bör innefatta en inventering av resurser som finns i Sverige totalt sett. Dessa behöver sedan planeras konkret i tid och rum kopplat till olika möjliga händelseutvecklingar. Planerna kan sedan systematiskt övas och justeras allteftersom.

Planverken kommer möjliggöra att avsteg kan göras (att andra händelseutvecklingar kan ske) utan att beslutscyklerna blir så långsamma att kriget är över redan innan vi kommit upp på banan. För en skillnad mellan olyckan och kriget är att den strategiskt tänkande motståndaren, alltid ligger minst ett, säkert flera, steg före. Att försöka överta initiativet är avgörande.

Ska vi nå förmågeutveckling i det civila förvaret krävs att planeringen kommer igång – med rätt ingångsvärden. 

  1. Vad planering egentligen betyder och ska resultera i behöver tydliggöras. 
  2. Kriget och olyckan är skilda till sin natur, oaktat gråzon och hybrid. Vare sig vi vill det eller inte, vare sig det passar ekonomin eller inte, så är detta ett faktum. 

Att låta något annat ingångsvärde styra utvecklingen av det civila försvaret riskerar att försena arbetet, eller i värsta fall mynna ut i att vi hamnar fel.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 8 januari 2017 kl 22:51
Uppdaterad: 9 januari 2017 kl 09:17

Skribent

Kristina Syk
sakkunnig civilt försvar och styrelseledamot Allmänna försvarsföreningen