Debatt
Logopedi
10 juli 2019 kl 05:10

Det behövs nationella riktlinjer för språkstörning 

Så många som 7–10 procent av befolkningen har språkstörning och drabbas av ojämlik tillgång till såväl utredning som behandling. Socialstyrelsen bör ta fram nationella riktlinjer även för denna grupp skriver logopeder och forskare inom språkstörning.

Det här är en opinionstext

Nationella riktlinjer ska tas fram för neuropsykiatriska funktionsnedsättningar med fokus på ADHD och autism, enligt ett pressmeddelande från Socialstyrelsen den 1 juli. En kartläggning fann skillnader över landet i såväl klinisk praxis som tillgång till vård och stöd för personer med ADHD och autism. Samma problem drabbar i hög grad personer med språkstörning, som också behöver omfattas av Socialstyrelsens nationella kunskapsstöd. Detta blir än mer aktuellt i detta sammanhang eftersom språkstörning mycket ofta förekommer tillsammans med andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Språkstörning finns hos 7–10 procent av befolkningen och är alltså betydligt vanligare än både ADHD och autism. Hos 1-2 procent är de språkliga svårigheterna så stora att språkstörningen betraktas som grav. En språkstörning innebär att man har svårt att lära sig sitt eller sina modersmål på samma sätt och i samma takt som jämnåriga. Man kan ha svårt att formulera sig muntligt och att hitta ord, ha bristande ordförråd och ha svårt att förstå talat och skrivet språk. Språkstörning är ungefär lika vanligt hos pojkar som hos flickor och påverkar inlärning och skolgång, yrkesliv och livskvalitet. En vanlig konsekvens av språkstörning är svårigheter med sociala relationer och som följd av detta ofta psykisk ohälsa.

Logopeder utreder, diagnostiserar och behandlar språkstörning. Oftast är logopederna knutna till en logopedmottagning men ibland kan logopeder finnas i neuropsykiatriska utredningsteam och inom elevhälsan. En utredning av tal- och språkförmågan innefattar en bred kartläggning av en persons kommunikativa fungerande (både uttrycksförmåga och förståelse) med hjälp av intervjuer, frågeformulär, observationer och tester. 

Evidensbaserade insatser för att öka och stötta den språkliga förmågan hos en person med språkstörning innebär regelbunden träning hos logoped men också strukturerad, regelbunden handledning till personen själv, föräldrar och/eller lärare om språkutvecklande och -stöttande förhållningssätt och anpassningar i hem, förskola/skola eller yrkesliv. 

I dagsläget är insatserna för personer med språkstörning inte likvärdiga. Personer med språkstörning drabbas i hög grad av ojämlik tillgång till både utredning och evidensbaserade behandlingsinsatser:

  • Väntetiden för utredning av misstänkt språkstörning varierar kraftigt över landet, särskilt för barn i skolåldern och vuxna är väntetiden orimligt lång. Upp till 18 månaders väntetid rapporteras bland annat i Region Örebro län.
  • Behandlingsinsatser kan vara villkorade eller så gott som obefintliga. I Stockholms län har landstinget till exempel beslutat att logopedisk behandling för språkstörning på mottagning inte får ges från årskurs 4 och på många håll i landet erbjuds i stort sett ingen behandling alls av skolbarn eller vuxna med språkstörning.
  • Oklar ansvarsfördelning vad gäller handledning till förskola/skola. Den utredande logopeden har sällan möjlighet till kontinuerlig samverkan med lärare. Det stadigt ökande antalet skollogopeder har betytt mycket för att förbättra situationen för skolbarn med språkstörning. Dock är skollogopedtjänsterna för få i förhållande till antalet elever med språkliga och kommunikativa stödbehov. Dessutom finns det fortfarande kommuner som helt saknar egen logopedresurs.

Vi vill härmed uppmana Socialstyrelsen att inkludera språkstörning i sitt arbete med nationella riktlinjer och kunskapsstöd. Vi som samhälle måste arbeta för ett likvärdigt omhändertagande för barn, ungdomar och vuxna med språkstörning.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.