Upphandling

Det är ingen mänsklig rättighet att leverera till offentlig sektor

Både Almega och Svenskt Näringsliv driver i frågan om gränsen för direktupphandlingar en linje som inte delas av den stora majoriteten av deras medlemsföretag. Dessa företagare tycker att det är bra med en höjs gräns för direktupphandlingar, replikerar Magnus Josephson.

Märkligt nog vill både Viktor Morawski och tidigare artikelförfattare i den här replikväxlingen om direktupphandlingar och jag samma sak; förbättra för upphandlarna och gynna småföretag, men vi har helt olika syn på hur det skall gå till. Det är dags att få statistik på vad näringsliv och offentlig sektor tycker i frågan.

Skälet till att jag engagerar mig så i frågan om vilken gräns för direktupphandlingar som är den bästa är att jag ser att Almega, men också Svenskt Näringsliv i andra sammanhang, anför åsikten att det är dåligt med höjd gräns, vilket jag vet går rakt emot vad den absoluta majoriteten av deras egna medlemmar tycker, inklusive jag själv – som potentiell medlem. Har ni verkligen frågat företagen vad deras åsikt är om detta?

Om inte så är det dags nu. Jag uppmanar alla som läser denna artikel att klicka på Håller med-knappen längst ned under texten om ni är FÖR en höjd direkupphandlingsgräns, och på Håller inte med–knappen om ni är EMOT en höjd gräns. Skicka länk till artikeln till era kollegor i förvaltningar och företag så att de kan rösta också. Vi behöver vederhäftig statistik här, så låt den oberoende parten Dagens Samhälle vara den parten. Ju fler svar vi får, desto bättre för den framtida debatten.

För debattörerna missar framförallt en viktig förutsättning i vår debatt: Jag är ju själv småföretagare i eget bolag! Det jag skriver är ju vad jag själv tar med i min bedömning när jag överväger om jag skall vara med i en offentlig upphandling. Jag har inga problem med att erkänna att de enda uppdragen som jag som litet företag är intresserad av från offentlig sektor är dem där jag slipper skicka in anbud, eller där jag vet att jag gör det i konkurrens med max två andra företag. Jag skriver inte anbud för nöjes skull. Jag skriver för att vinna.

Dessutom har jag diskuterat detta med tusentals företag som jag utbildat genom åren. Ett av de mest uppskattade råden till små företag brukar vara att satsa på att få affärer genom direktupphandling. Många små skulle kunna driva hela sitt företag genom direktupphandlade uppdrag, redan på 284 000 kronors-nivån. Tänk då vilka möjligheter som öppnas med en gräns på 600 000 kronor!

Argumentet att en högre gräns försvårar för icke etablerade företag håller inte heller. Det kanske finns en anledning till att de som inte är etablerade inte får en förfrågan? Problemet för dem är inte nivån på beloppet. Problemet för dem är just att de inte är etablerade eller kända! Vi som får en förfrågan har jobbat hårt för att kunderna skall känna till oss. Till dem som inte har lyckats med det har jag bara en sak att säga: Välkomna in i matchen! Det är ingen mänsklig rättighet att leverera till offentlig sektor, eller till någon sektor överhuvudtaget. Varför överväga ett kontrakt med en helt okänd aktör med liten erfarenhet som inte ens orkat höra av sig till myndigheten när det finns väletablerade, kända och erfarna leverantörer på kö för att leverera?

Jag skrev också att ett bra sätt att öka transparensen om dessa affärer är att regelbundet publicera de direktupphandlade kontrakten på myndighetens hemsida och att helst teckna ettåriga avtal. Då kan alla som är intresserade enkelt kolla upp vilka affärer som gjorts och höra av sig om de är intresserade av att komma med på en sändlista till nästa gång.

Jag skriver inte heller att 500 000 kronor är en liten affär. Det är mycket pengar för ett litet företag, inklusive mitt. Jag skriver att marginalerna är små i de flesta branscher, mellan 5-10 procent, och att det i kronor räknat bara blir cirka 50 000 kronor i bästa fall, men oftast runt 25 000 kronor på en affär värd 500 000 kronor.

Hittills är det bara jag som visat med konkreta siffror att en låg direktupphandlingsgräns är dålig samhällsekonomi om det blir alltför mycket jobb med att skriva förfrågningsunderlag och anbud. Jag kan ge ytterligare ett exempel ut verkligheten som jag fick höra för några dagar sedan: En stor kommun direktupphandlade ett kontrakt på konsulttjänster. De skickade ut sin förfrågan till sex olika företag. Enligt underlaget fick anbudssumman max ligga på 240 000 kronor.

Den leverantör jag talade med, som är en mycket erfaren anbudslämnare, hade lagt ner 40 timmars arbete på sitt anbud. Med en timkostnad på minst 1 000 kr i timmen, kostade anbudet alltså 40 000 kronor att lämna in. Anta att de övriga fem lade ned hälften så mycket tid, 20 timmar var, så får vi 5x20 timmar = 100 timmar x 1000 kr = 100 000 kr. Alltså totalt 140 000 kronor. Om vi däremot antar att de också lade ner 40 timmar var, ja då är vi uppe i totalt 240 000 kr. Då är hela affären uppäten i administrativa kostnader. Prisskillnaden mellan det billigaste och näst billigaste var 5 000 kronor. En kostnad på minst 140 000 kr för att samhället skall tjäna 5 000 kronor kan helt enkelt inte vara god ekonomi. Och detta är utan att räkna in köparens kostnader. Lägg dessutom till möjligheten att det blir överprövning och domstolens kostnader. Med stor sannolikhet en klar minusaffär för samhället när alla poster summeras.

Sedan behäftas jag med ”tankefel” i en tidigare replik. Också det utan stöd i min artikel. Grunden för det påståendet är att jag skulle tro att det är lättare att köpa för mindre belopp än för större. Det är inte min poäng i artikeln. Min poäng är att ju mer arbete som krävs för att vinna en liten affär desto mindre blir kvar på sista raden för leverantören vilket gör affären oattraktiv – och minskar både antalet leverantörer och konkurrensen!

Direktupphandling kan givetvis innebära en konkurrensutsättning men i begränsad omfattning. Förslaget att lagreglera olika direktupphandlingsgränser för olika kommuner är orimligt. Detta måste det kommunala självstyret få avgöra. Införandet av en gräns på 600 000 kronor för direktupphandlingar innebär inte att alla kommer att ha den gränsen. Många av de minsta kommer säkert att ha lägre, men låt dem då bestämma det själva.

Slutligen vill jag betona att Morawski och jag har samma syfte med våra artiklar. Vi vill båda höja statusen och förbättra arbetsvillkoren för upphandlarna. Det är bland annat därför som jag är en av medförfattarna till boken Strategisk offentlig upphandling (Jure). Vi vill visa hur upphandlarens roll kan stärkas. Märkligt nog har vi helt olika uppfattning om vad som är rätt väg att gå. Morawskis uppfattning är att ägna de åtta timmar man har om dagen till detaljarbete med såväl stora som små affärer trots att de största vinsterna i kronor räknat ligger i de större affärerna.

Min uppfattning är dock att man får acceptera att det blir färre leverantörer som kan tävla om mindre kontrakt om man skall kunna höja blicken som upphandlare och ägna större delen av de åtta timmarna åt de större affärerna och åt strategiskt tänkande. Och förhoppningsvis kommer vi att få statistik från Dagens Samhälles läsare om vad de tycker om detta inom kort. Tryck på Håller med eller Håller inte med-knappen härunder nu!

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.