Personlig assistans

Den personliga assistansen fick mig att leva

Som tonåring kunde jag hänga med mina polare, gå på bio, och i övre tonåren även vara full för första gången. Allt tack vare den personliga assistansen. Men just nu byggs boenden där barn med funktionshinder ska bo. Inte i Bulgarien. Inte i Rumänien. Inte i sjuttiotalets Sovjet. I Sverige, sossarnas Sverige, valåret 2018.

När jag var knappt tre år gammal tog det slut mellan mina föräldrar, som det gör ibland. Jag och min mamma flyttade från Stockholm till Sundsvall och plötsligt var hon ensam med mig, utan någon som direkt kunde hjälpa till med allt. Eftersom att hon inte ville lämna mig på något boende eller institution, fick hon ägna de nästkommande ungefär fyra åren åt att leva upp de pengar hon fått från sin del av husförsäljningen. Hon var tvungen att ta hand om mig i stället för att arbeta ute som alla andra mammor.

När pengarna började ta slut, trots att vi levde väldigt blygsamt och sparsmakat, kom äntligen ett ljus i tunneln. En ny lag sa att alla som inte kunde ta hand om sig själva på samma sätt som en medborgare utan funktionshinder, skulle få hjälp med detta av staten i form av personlig assistans. Året var 1994 och jag var sex år gammal.

Året därpå kunde jag börja skolan som vilken sjuåring som helst och min mamma kunde börja vara min mamma i stället för min vårdare, precis som det borde vara. Självklart har hon hjälpt mig mycket genom åren, men tack vare den personliga assistansen har vi ändå kunnat ha en väldigt vanlig relation där hon är mamman och jag är sonen, inte där hon är vårdpersonalen som tar hand om sin patient.

Trots min situation, som ofta gjort att jag kanske inte haft ett liv som andra i min ålder, har jag ändå efter förutsättningarna kunnat leva ett förhållandevis vanligt och bra liv. Som barn gjorde jag allt som jag fysiskt kunde som mina vänner också gjorde. Lekte med kompisar och så vidare. Allt tack vare den personliga assistansen.

Som tonåring kunde jag hänga med mina polare, gå på bio, och i övre tonåren även vara full för första gången och så vidare. Sådana saker som är helt naturliga och som man rimligtvis inte vill ha hjälp av sin mamma för att göra. Allt tack vare den personliga assistansen.

Som vuxen har jag kunnat flytta hemifrån till en helt vanlig tvåa. Jag umgås med vänner. Jag har en flickvän som älskar mig och som jag älskar väldigt mycket. Jag är en förhoppningsvis bra och "normal" storebror till mina två syskon, vilket jag även kunnat vara under vår uppväxt. Likaså en bra morbror till min systerdotter. Jag är med och driver flera klubbar. Jag är DJ. Jag är frontman i ett band. Jag har gjort radio. Jag har gjort teve. Jag har varit på hundratals spelningar och festivaler. Jag har en blogg. Denna lista kan göras lång, men jag har helt enkelt ett väldigt bra och normalt liv. Åtminstone så normalt det kan vara för någon med mina fysiska svårigheter. Allt detta tack vare den personliga assistansen och möjligheten att få hjälp med att leva mitt eget liv utan att behöva tas om hand av familj eller ett boende för funktionshindrade.

Just nu byggs flera nya boenden, där barn med funktionshinder ska bo. År 2018. I Sverige. Inte i Bulgarien. Inte i Rumänien. Inte i sjuttiotalets Sovjet. I Sverige. I Socialdemokraternas Sverige, valåret 2018.

Titta gärna på bilderna av den väldigt mycket yngre Henrik och fråga dig själv om du tycker att det känns rimligt att han skulle ha behövt bo på en institution i stället för att leva ett normalt liv som sina vänner, för att sedan också kunna växa upp till en efter förutsättningarna vanlig medborgare.

Hade jag varit född något decennium tidigare eller i nästan vilket annat land som helst hade jag garanterat behövt bo på något hem. Jag är oerhört tacksam över att jag slipper det. Dock hade det varit en överhängande risk även om jag fötts de senaste fem åren med tanke på utvecklingen i Sverige.

Snälla, rösta inte på något parti som vill dra tillbaka utvecklingen och låta funktionshindrade barn återigen separeras från sina familjer för att bo på boenden, som det var innan 1994 och LSS. Låt även framtida generationer av funktionshindrade barn få ha det så bra som jag har haft det.

Den 9 september är det val.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.