Integration

Den bigotta medelklassen lever sällan som den lär

Sverige är ett tudelat land med växande klyftor och utmaningarna kommer att bli allt svårare att hantera så länge den välmenande medelklassen fortsätter att bära sitt janusansikte, skriver Goran Rashid, som själv började sitt liv i Sverige på ett asylboende. 

Det är nu drygt trettio år sedan min familj och jag kom till Sverige och ett snöbeklätt Arlanda för första gången. Jag var då ett intet ont anandes spädbarn som blivit till i kommunismens Bulgarien. Det har onekligen runnit en hel del vatten under broarna sedan dess. Jag har under mina år i Sverige haft förmånen att få uppleva samhällets olika skikt; från asylboendet på Öland, förskolan i Hudiksvall, grundskolan i stockholmsförorten Rågsved, till högre studier vid Kungliga Tekniska högskolan.

De olika perspektiven har lärt mig att förstå hur det svenska samhället är organiserat och vilka mekanismer som bidragit till den samhällsutveckling som vi idag ser.

Moderaternas partiledare, Ulf Kristersson, har vid upprepade tillfällen vidhållit att det aldrig tycks ha funnits någon övergripande strategi för att integrera nya samhällsmedborgare i Sverige, vilket jag utifrån mina iakttagelser är benägen att hålla med om. Framväxten av exempelvis etniskt segregerade områden präglade av hederskultur, hög arbetslöshet, undermåliga skolresultat, klanstrukturer och en allt grövre brottslighet, är obestridligen resultatet av en styvmoderlig hantering under många årtionden. I kölvattnet av 2015 års migrationskris och dess kännbara konsekvenser för välfärdsstaten har följaktligen frågor som berör invandring, integration och brott och straff etablerat sig som de mest angelägna för väljarna inför höstens val.

Men hur kan det komma sig att framväxten av parallella samhällsstrukturer och utanförskapsområden har kunnat ske obehindrat under så pass många år att vi nu – som politikerna brukar uttrycka det – har stora utmaningar att hantera?

I mina ögon går det mest avslöjande svaret paradoxalt nog att härleda till den välmenande svenska medelklassen. Jag avser den medelklass som länge förordat en generös och humanistisk migrationspolitik, men som av någon outgrundlig anledning sällan lever som de lär när orden ska omsättas till handling. Min erfarenhet är nämligen att denna samhällsgrupp, som i sociala medier gillar olika, nästan uteslutande bosätter sig i homogena villaområden eller bostadsrättsföreningar, och företrädesvis placerar sina barn i förskolor där barn med namn som Ahmed, Abdi och Fatemeh lyser med sin frånvaro.

Mönstret är påfallande och exemplen otaliga.

Stockholms stad lanserade under 2016 en kampanj vars syfte var att få invånarna i staden att hyra ut rum eller lägenheter till nyanlända. Intresset från stockholmarna var i princip obefintligt och efter några månader rapporterades det om ett sjuttiotal inkomna intresseanmälningar. Detta trots att exempelvis Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ samlade närmare en fjärdedel av stockholmarnas röster i riksdagsvalet 2014.

Bilden bekräftas ytterligare av Hyresgästföreningens rapport Mångfald och segregation i Sverigesom visar på att Södermalm är den stadsdel i huvudstaden som har lägst mångfald.

Emma Neuman, doktor i nationalekonomi vid Linnéuniversitetet i Växjö, har studerat krafterna bakom den växande etniska segregationen i Sverige under åren 1990-2007. Enligt hennes observationer framträder en tydlig bild som visar att infödda svenskar börjar flytta från ett bostadsområde när andelen utomeuropeiska invandrare överstiger en så kallad tipping point om 3-4 procent.

Effekterna av White flight, som fenomenet kallas, bör vid det här laget vara uppenbara för gemene man, men ämnet är av så pass känslig natur att det därför sällan dryftas. Den välmående och köpstarka medelklassen har med andra ord under flera decennier förespråkat en politik och mångkultur, vars konsekvenser man ironiskt nog inte tycks ha haft för avsikt att ta del av.

Resultatet ser vi idag. Sverige är i många avseenden ett tudelat land med en ökad otrygghet, växande klyftor och en ansträngd välfärd mitt under rådande högkonjunktur. Det så kallade utanförskapets utbredning och dess inneboende sociala problem må vara en av valårets stora ödesfrågor, men jag vågar dessvärre påstå att utmaningarna, oaktat valutgången, kommer att bli allt svårare att hantera så länge den välmenande medelklassen fortsätter att bära sitt janusansikte. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.