Att bostadsminister Mehmet Kaplan (MP) fick lämna sin statsrådspost i den svenska regeringen var nödvändigt. Men det hela tog oroväckande lång tid. Jag delar omvärldens förvåning över ett land där det bara tar några dygn att sparka en minister som inte betalt avgiften till den politiskt kontrollerade statstelevisionen, vilket hände dåvarande kulturministern när alliansregeringen tillträdde 2006, medan det tar år att sparka en minister som haft antidemokratiska inslag med sig i bagaget.
Både statsminister Stefan Löfven och Miljöpartiets båda språkrör och statsråd har inte saknat signaler om vilka frågor som tidigare borde ställts, givet Mehmet Kaplans bakgrund och de kretsar och organisationer han tidigare figurerat i. Jämförelsen mellan de som då riskerade livet för det demokratiska Finland efter att landet anfallits av det totalitära Sovjetunionen under finska vinterkriget, med frivilliga som nu reser till Isis - en extremt våldsbenägen rörelse som kräver total underkastelse, som Mehmet Kaplan gjorde under ett seminarium i Almedalen 2014, borde ha varit tillräckligt för att få Löfven att reagera.
Det bör leda till eftertanke hos socialdemokratin att man varit så fokuserad på att sy ihop en fungerande politisk koalition så att man inte förmått reagera över inflytandet från vad som ser ut som en teokratisk agenda, med inslag som skulle gett Moa Martinson och Wilhelm Moberg gåshud och fått August Palm av självantända.
Den politiska kris i Miljöpartiet som avgången skapat visar att lika principiellt viktiga frågor borde ha ställts internt i MP långt tidigare. Det blir intressant att se vilka lärdomar och slutsatser partiet och alla deras företrädare drar av det som framkommit i spåren av den, bland annat det faktum att flera andra förtroendevalda nu också valt att träda tillbaka eller lämna Miljöpartiet av liknande skäl som de som låg bakom Kaplans avgång. Här står grundläggande demokratiska värden och principer på spel, principer som inte är förhandlingsbara.
Kaplans avgång kan ses som en seger i kampen mot antisemitism och skyddet för grundläggande rättigheter för kvinnor, hbtq-personer och i förlängningen den demokratiska författningen eftersom avgången också blir ett avståndstagande från ett dolt islamistiskt politiskt inflytande.
Det finns en gräns när man inte längre är missförstådd. Självklart har alla invandrare band till sina gamla hemländer, så även jag. Men som invandrare är man inbjuden att bli medlem av ett nytt samhälle i utbyte mot att man lojalt ställer upp för det samhället och är lojal mot dess styrelseskick och författning. Är man politiskt vald eller offentligt anställd är lojaliteten mot det nya landet total. Det finns inget utrymme för dubbla lojaliteter.
Statsminister Löfven har förklarat att han varit naiv och att det hela nu är avklarat. Jag kan som utomstående observatör se att så inte är fallet. Inget som regeringen gjort den senaste tiden har lagt några nämnvärda hinder i vägen för dem som radikalt vill omkullkasta det svenska samhället.
Kampen mot våldsdyrkande extremism och försvaret för demokratin sker inte bara i Afghanistan eller i Syrien i dag – den sker också på närmare håll. Raoul Wallenberg och Torgny Segerstedt skulle aldrig accepterat att judar och öppet homosexuella behöver vara oroliga för sin egen fysiska säkerhet i Sverige.
Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF), andra statliga myndigheter, Allmänna arvsfonden och kommunerna måste ha en absolut demokratiprincip när ekonomiskt stöd fördelas till organisationer i civilsamhället. Om detta får inte minsta tvekan råda.
Sverige har något mycket unikt att erbjuda den som invandrar – frihet och skydd. Men den svenska friheten och skyddet för avvikare och minoriteter är inget givet naturtillstånd. Demokratin och det öppna samhället måste skyddas och försvaras varje dag.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
