Debatt
Ensamkommande
6 oktober 2016 kl 05:45

Denna artikel publicerades för 3 år sedan

De unga afghanerna har aldrig sett sitt hemland

Migrationsverkets senaste förändringar i hanteringen av ensamkommande minderåriga asylsökande har spritt sig som en löpeld och skapat en våg av desperation bland dem det berör. Bland afghanska tonåringar och unga män som väntar på beslut i sitt asylärende, på att få komma på asylintervju efter ett års väntetid eller har fått avslag på sin ansökan sprider sig paniken.

Det här är en opinionstext

En dag i slutet av september, innan jag ens börjat min arbetsdag som modersmålslärare och flyktingassistent, stod några av mina afghanska elever och väntade utanför mitt rum. Jag såg på dem att allt inte stod rätt till, en del hade tårar i ögonen och deras ansikten var mycket allvarliga. Med mycket sorgsen röst frågade en av dem:

”Sir, kommer Sverige att deportera alla oss afghaner nu?”.

Jag förstod att de tagit del av nyheten om att Migrationsverket börjat fatta avslagsbeslut även för dem som sagt sig vara minderåriga och att de sedan ska lämna landet när de fyller 18. De hade också läst om åldersbedömningar och det väckte förstås oro hos dem som inte uppgett korrekt ålder. Jag sa att jag kunde hjälpa dem att översätta och förklara vad som stod i texterna de läst men de avböjde och sa att de visste att Sverige inte skulle låta dem stanna och att det som nu skulle ske var att de skulle utvisas till ett land de inte levt i: Afghanistan.

”Hur ska vi kunna leva där, vi har aldrig varit i Afghanistan. Våra föräldrar är afghaner men vi har aldrig varit i Afghanistan, vi är födda i Iran. Vi talar inte ens samma dialekt. Vi känner inte till landet och nu ska vi skickas dit, till ett land som vi inte vet någonting alls om.”
Jag hade inget svar att ge dem.

De har rätt. 90 procent av alla afghanska ungdomar som sagt sig komma från Afghanistan, kommer i själva verket från Iran. De kan ha levt där länge, många hela sina liv, men de är inte iranska medborgare. En del av deras föräldrar flyttade till Iran i samband med Sovjets invasion av Afghanistan och en del flydde undan inbördeskrig och talibanernas terroristiska regim. De flesta av de asylsökande unga afghanerna har aldrig satt sin fot på afghansk mark.

Här finns också ett stort frågetecken: kommer Iran att släppa in dem i landet igen? De är inte medborgare där och om man ber Iran ta in dem av humanitära skäl så kan man också fråga sig varför Sverige inte skulle kunna ge dem uppehållstillstånd av humanitära skäl. Hursomhelst så kommer det inte bara att bli svårt att sända de här personerna till Afghanistan; det kommer att bli omöjligt.

Den afghanska regeringen kan komma att underteckna ett återtagandeavtal som går ut på att den accepterar att ta emot sina medborgare, men vad som kommer att ske i praktiken är en helt annan sak. Regimen är korrumperad och har två ”chefer” som inte ens kan hålla samman regeringen. Att tro att den skulle ta emot utvisade afghaner – inte en, inte två utan tiotusentals – är ett stort misstag. Dessutom har säkerhetsläget blivit allt sämre och det blir värre för varje dag med attacker från IS i de östra provinserna i Afghanistan och talibaner i norr, söder och centrala delar av landet där allt fler oskyldiga dödas. 

Det handlar alltså om hur dessa unga afghaner som sökt sig till Sverige ska kunna skickas till Afghanistan. Alla har inte asyl- eller skyddsskäl, det är helt klart, och har därmed inte rätt till uppehållstillstånd i Sverige. Men verkligheten är inte sådan att utvisningar kommer att kunna ske utan betydande problem och svårigheter. Om ens alls.

Om det var fredligare och lugnare i Afghanistan och det inte förekom så mycket strider och etniska problem skulle det kanske gå att skicka de unga männen dit. De kom ju till Sverige, ett för dem ännu mer främmande land, det är klart att de också skulle kunna finna sig tillrätta i Afghanistan. Det är de rådande omständigheterna – etniska problem och den ohållbara säkerhetssituationen – som gör det svårt.

Vi kan alla vara överens om att lagar och konventioner ska följas. I teorin går de också att implementera. Men hur det kommer att gå i praktiken är en annan fråga.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.