Den svenska staten har ett ansvar för att svenska medborgare som har begått fasansfulla brott i terrorsekten Islamiska statens (IS) namn utreds och lagförs. Det pågår nu en intensiv, men tyvärr förvirrad, debatt om hur misstänkta europeiska terrorister som befinner sig i Irak och Syrien ska utredas och bestraffas. Några klargöranden är därför på sin plats.
Äntligen har terrorsektens sista territoriella fästen fallit. Under ett antal år har sekten mördat, våldtagit och lemlästad i sällan skådad omfattning. Under de här åren har ett antal svenskar valt att lämna sina liv i Sverige för att resa ned till Syrien och Irak för att ansluta sig till denna djävulska sekt.
De som har stått i frontlinjen mot denna sekt är i huvudsak kurder. Kurdiska kvinnor och män har dött på slagfälten mot terroristerna medan vi i Europa följt händelseutvecklingen och illdåden på håll. De kurdiska organisationerna vädjar nu om hjälp för att hantera de hundratals tillfångatagna jihadisterna, men hittills har Europa vänt dem ryggen.
Den svenska regeringen har meddelat att dessa svenskar inte kan räkna med konsulärt biträde och än mindre bistånd med att ta sig hem till Sverige. Som om frågan handlade om hjälp åt dessa individer.
Flera debattörer har också framhållit att IS-anhängarna med svenskt medborgarskap helst inte bör tillåtas återvända till Sverige. Argumentet är att de kan medverka till särskilt allvarlig brottslighet och att den svenska staten inte är rustad för att ta emot dessa personer. Men om vi inte hanterar dem tvingas kurderna att göra detta. Är kurderna bättre rustade?
Läs också Krönikan
Frågan är därför vem det är som ska ta ansvaret att utreda och lagföra svenska medborgare som begått fasansfulla brott i Irak och Syrien. Svenska regeringens svar på den frågan har hittills varit att det är kurdernas ansvar. Det vill säga ett folk som inte ens har ett eget land. Är det tacken för att de, i hela världssamfundets intresse, har besegrat terrorsekten?
En del debattörer har framhållit att de europeiska misstänkta terroristerna bör utredas och lagföras av Internationella brottmålsdomstolen (ICC). Men varken Irak eller Syrien är parter till Romstadgan, det vill säga parter som har erkänt domstolen. På grund av låsningar i FN:s säkerhetsråd torde inte heller säkerhetsrådet ge domstolen behörighet varför inte heller detta är en framkomlig väg.
Avslutningsvis skulle ICC i och för sig kunna vara behörig på den grunden att det är europeiska medborgare det sig rör om och de europeiska staterna har anslutit sig till Romstadgan. Men ICC har etablerats för att utgöra ett komplement till nationella domstolar. Den internationella straffrätten ska nämligen i första hand skipas i nationella domstolar. Först i de fall nationella myndigheter saknar vilja eller förmåga är det tänkt att ICC ska hantera målen. Den svenska staten har förmåga att utreda dessa. Men tydligen, för närvarande i vart fall, inte viljan.
Kurderna saknar som sagt en egen stat. När debattörer påstår att brotten ska utredas lokalt torde man därför åsyfta de irakiska och syriska myndigheterna. Dessa saknar dock med all säkerhet förmåga att hantera dessa komplicerade mål på ett effektivt och rättssäkert sätt.
Möjligen är det en framgångsrik väg att upprätta en ad hoc domstol i exempelvis Jordanien. Men en sådan internationell brottmålstribunal har inte något eget territorium varför frågan kvarstår var fängelsestraffen ska verkställas. Men en framkomlig väg skulle kunna vara lagföring i en internationell tribunal och att Europa därefter tillhandahåller fängelseplatser. Tyvärr är sådana processer dock mycket dyra och har väldigt långa handläggningstider.
I avsaknad av internationella organ har därför Sverige och övriga europeiska stater ansvar att utreda och lagföra terrorister från våra länder. Det är vi skyldiga kurderna.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
