Jämställdhet

Därför måste vi stå ut med menskonst i t-banan

Motståndet mot menscertifiering bygger på moralism och värdekonservatism, men också på en tystnadskultur och ett motvärn som den konservativa högern allt som oftast representerar, skriver skribenten Per Glavå i en replik på Paulina Neuding.

Replik. Paulina Neuding representerar en konservativ höger som tror att den befinner sig i skyttegravarna i strid om värderingar, och som upplever sig dominerad av ”den andra sidan”. Hon anser sig heller inte behöva redovisa vilka synpunkter som uttryckts i de frågor som besvärar henne, det ska vi helt enkelt veta.

Kanske lyckas hon därigenom nå fram till den ultimata polariseringen i sin artikel. Och det är inte hos författaren och hennes likar som striden förs, det är bland de HBTQ-personer och tjejer som genom exempelvis Pride och menscertifiering ges en röst, förståelse och acceptans, en strid där många slag återstår för att fullt ut få inkluderas i ett värdekonservativt samhälle. 

Pride har sina brister och balanserar ibland på gränsen till att vara identitetspolitisk, vilket är kontraproduktivt och därför bör lyftas fram. Och inte heller kan jag som heterosexuell man älska allting rörelsens parad företräder, men eftersom jag inte betraktar eller värderar Prides verksamhet, eller parad, utifrån mina egna värderingar, min politiska ståndpunkt eller min sexuella läggning kan jag inte förnärmas av de inslag i paraden som inte upphetsar just mig, sådant måste jag såklart se förbi.

Men att förminska en rörelse som gjort så ofantligt mycket för utsatta minoriteter och som belyst och lyft fram stora problem i samhället, till en liten grupp i denna rörelses parad, som ger uttryck för en sexuell läggning som alla inte älskar, är banaliteten personifierad. Det är barockt att vilja hindra en rörelse som kämpar för allas lika rätt, bara för att ens värderingar inte tål dem, eller för att man möjligen är pryd. 

Författarens invändningar mot menscertifiering bygger på moralism och värdekonservatism, men också på en tystnadskultur och ett motvärn som den konservativa högern allt som oftast representerar. Genom historien har den bromsat det som idag är självklarheter – kvinnlig rösträtt, sjukförsäkring och fri abort – och det hjälper inte kampen för allas lika värde att kritiken prånglas ut genom att arbetet som Pride åstadkommer likställs med försvinnande små sexuellt frigjorda grupper i dess parad. 

Vi kan inget annat än vinna på att prata om problem i samhället. När de tystas ned, stigmatiseras eller skambeläggs så drabbas de som lever med dem och utsätts för dem – må det vara sexuellt ofredade kvinnor, homosexuella misshandlade män eller tjejer som inte orkar gå till skolan under sin menstruation.

Om arbetet för att åstadkomma en förändring på detta plan, och få förståelse och respekt för de utsatta, så är priset lågt om det innebär att behöva stå ut med konstnären och serietecknaren Liv Strömquists målningar i tunnelbanan. Det är med avsmak jag tar del av den andra frågan, då den ger uttryck för ett hot mot de som verkar för inkluderande och som inte låter prydhet eller tyst acceptans av ofredanden och övergrepp få fortsätta att drabba utsatta och svaga grupper i samhället. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.