Arkitektur

Därför behöver Sverige mer feministisk stadsplanering

Det finns flera skäl till att anlägga ett feministiskt perspektiv på stadsplanering. Exempelvis är det oftast kvinnor som blir utsatta för våldtäkt utomhus. Det är framför allt kvinnor som promenerar genom ödsliga parker med buskar intill gångvägar, perfekta för en potentiell gärningsperson att gömma sig bakom. Det är kvinnors trygghet som har minskat på nationell nivå.

Att våra städer har planerats av män är det få som protesterar mot. Att städerna planerats för män finns det dock skilda uppfattningar kring. Ett sådant påstående kan till och med ge upphov till stor upprördhet, möjligtvis eftersom det belyser att kvinnors behov inte alltid tillvaratagits.

Kvinnor välkomnades i planeringsprocessen först under 1900-talet. Trots att de blev insläppta i universitetssammanhang fanns det ändå ett stort motstånd. Helena Werner visar i sin avhandling från 2006 hur kvinnliga arkitektstudenter under 1930- och 1940-talet blev utmålade som förförerskor, synderskor eller änglar i universitetens studenttidningar. Höstens #metoo-upprop visar att mycket kanske inte har förändrats. En berättelse som publicerades i tidningen Campi avslutas med: ”KTH har en stor samhällsskuld genom att frånsäga sig ansvar över den mycket störda inskolningen i kvinnoförakt som sker här. Gurkaleken, sånger om övergrepp som accepteras och inte talas om. Ah, jag mår illa.”.

Arkitekten Le Corbusier, en av modernismens främsta företrädare, såg det som en självklarhet att kvinnor och män hade olika platser och uppgifter i vardagen. Kvinnorna skulle ta hand om hemmet medan männen arbetade. I samma anda kategoriserades städerna, där arbetsplatser placerades i ett område, bostäderna i ett annat och köpcentrum i ett tredje. Det medförde att närhetsprincipen suddades ut och att invånare behövde förflyttas långa sträckor för att nå en annan typ av funktion. Det sågs dock inte som något större problem, eftersom trafiken var ”det nya goda” och städerna planerades för trafiken snarare än för människor. Det skulle vara enkelt att förflytta sig i den kategoriserade staden.

När miljonprogramsområdena byggdes gjordes det i modernismens anda. Det har medfört att många av dessa områden har lämnats isolerade från omvärlden, med stora grönområden och koncentrerade byggnadskomplex. De har byggts utan en tanke kring vad ett flöde av människor bidrar till, i form av ögon som ser och reagerar. Det är en problembild som skulle kunna diskuteras i det oändliga.

Genom att anlägga ett feministiskt perspektiv på analysen lyfts ett nytt mönster och en plats kan analyseras kritiskt utifrån olika samhällsgruppers förutsättningar och behov. En relevant frågeställning kan handla om vilken samhällsgrupp det är som har använt bil för att förflytta sig mellan funktioner. Svaret är att trenden är oförändrad – det är till största del män som sätter sig bakom ratten.

Det är framför allt kvinnor som har använt sig av kollektivtrafiken eller sina egna ben för att förflytta sig långa sträckor. Genom ödsliga parker med buskar intill gångvägar, perfekta för en potentiell gärningsperson att gömma sig bakom. Genom områden med lampor som enbart belyser henne, men ingenting runt omkring. Trots att män också är utsatta för brott är statistiken tydlig. Det är kvinnor som oftast blir utsatta för våldtäkt utomhus och det är kvinnors trygghet som har minskat på nationell nivå.

Ett feministiskt perspektiv kan emellertid inte sluta där, genom att anlägga en intersektionell ansats framträder nya mönster med än ännu mer nyanserad bild. En kvinna från överklassen kan exempelvis ha mer makt och mer möjligheter än en man med sämre socioekonomisk ställning. Slutsatsen är dock uppenbar. Exkluderandet av vissa samhällsgrupper i planeringsprocessen har medfört förödande konsekvenser på individnivå.

Därför behövs den feministiska stadsplaneringen. Den tvingar arkitekter och stadsplanerare att vara kritiska mot sin egen planeringsprocess. De tvingas skärskåda sin arbetsgrupp och ställa sig frågan ”vems perspektiv är det vi saknar?”. Därigenom kan vi undvika att trampa i samma klaver som Le Corbusier, som enbart förespråkade platser byggda utifrån sitt eget ideal. Därigenom kan våra städer bli inkluderande på riktigt och en plats för alla, oavsett faktorer som etnicitet, religion, socioekonomisk ställning eller kön.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Debatten på webben – nyheterna i tidningen

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.