Debatt
Pisa
6 december 2016 kl 12:29

Denna artikel publicerades för 3 år sedan

Dags att ta tag i skolskillnaderna

Pisaresultaten är i huvudsak glädjande, men inte bara. De visar bedrövande nog att klyftan mellan olika elevers resultat ökar. Likvärdigheten måste nu stärkas, bland annat genom ett statligt huvudmannaskap, skriver Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund.

Det här är en opinionstext

Till allas glädje visar Pisa 2015 att TIMSS-resultaten från förra veckan inte var en slump; trenden med kraftigt sjunkande kunskapsresultat är bruten. Tyvärr ser vi också att skillnaderna mellan olika elevgrupper ökar. Vi kan vara överens om att staten de senaste tio åren har tagit allt större ansvar för skolan, ett ansvar som skolans huvudmän under lång tid försummat.

Det är dessa satsningar vi nu ser effekten av. Under lång tid var lärarnas fortbildning eftersatt. Sedan trädde staten in och anordnade Lärarlyftet 1 och 2, Matematiklyftet och Läslyftet. Detta är satsningar som haft direkt påverkan ute i klassrummen. Nu kan vi se att detta är rätt väg att gå. Staten måste ge skolan rätt förutsättningar och betona vikten av ämneskunskaper och ämnesfortbildning. Ska vi få ytterligare förbättringar ­måste staten ta ett antal kliv framåt.

Jag är övertygad om att det fokus vi har kunnat se på kunskapsuppdraget har varit avgörande. Det är mycket viktigt att vi är tydliga med att vi inte får slå oss till ro med att ha åstadkommit detta trendbrott; vi måste nu slå in på en ny trend med kraftigt stigande kunskapsresultat. Det är en lång väg kvar tills vi lyckas erbjuda dagens och morgondagens elever samma goda kunskaper som tidigare generationer nådde.

Nu behöver vi ägna all vår uppmärksamhet åt de ökande skillnaderna mellan olika elever. Såväl Pisa som TIMSS visar att resultatskillnaderna mellan elever ökar. Det är med bedrövelse vi tar del av dessa resultat. Svensk skolas adelsmärke är att skolan ska vara likvärdig och kompensatorisk. Skolan måste uppväga skillnader som är sprungna ur elevernas bakgrund och hemförhållanden.

De politiska partierna måste ta ansvar för skolans likvärdighet. Vi ser att resultaten i matematik ökar för att staten har gjort stora insatser för att förbättra matematikundervisningens förutsättningar. Vi ser att resultatskillnaderna mellan olika elevgrupper ökar för att staten har gjort … just det, alldeles otillräckliga insatser. I huvudsak har det handlat om:

  • En ändring i skollagen om att kommunerna ska fördela resurser efter ele­vernas förutsättningar och behov.
  • En satsning på särskilda karriärtjänster i utsatta områden.
  • En satsning under namnet Samverkan för bästa skola, där ett antal skolor väljs ut för statliga insatser genom samverkansavtal.

I skollagsförändringen finns inget sagt om modeller eller ambitionsnivåer. Inte heller gör regeringen några särskilda insatser för att ytterligare uppväga skillnader i olika kommuners förutsättningar, trots att man kräver det av kommunerna. Till exempel tillämpas ingen viktad resursfördelning i de riktade statsbidragen.

Samverkan för bästa skola, som är Skolverkets stödinsats för skolor med låga kunskapsresultat, omfattar för få skolor. Det är ett bra initiativ, men om vi på allvar vill förstärka likvärdigheten i hela systemet krävs mer genomgripande förändring. I nuläget omfattar Samverkan för bästa skola mindre än 1 procent av landets skolor.

Den samlade slutsatsen är att likvärdigheten i svensk skola inte förbättrats för att ingen på allvar har adresserat utvecklingen. Detta ska jämföras med Tyskland där man efter Pisa 2000 insåg att de dåliga resultaten till stor del berodde på att man hade ett av västvärldens mest ojämlika och icke-likvärdiga skolsystem. Kraftfulla och breda insatser vidtogs för att vända resultaten, i synnerhet för elever med de tuffaste förutsättningarna. Däribland nyinvandrade elever.

Att stärka likvärdigheten och skolans kompensatoriska effekt måste nu vara vår högsta prioritet. Jag och Lärarnas Riksförbund anser därför att följande bör genomföras:

  • Statlig finansiering och resursfördelning till skolan

Staten måste ta över finansieringen och resursfördelningen till skolan. Varje kommun ska beakta elevernas förutsättningar och behov när resurserna fördelas. Den statliga kostnadsutjämningen duger dock inte för skolans behov. Med en statlig finansiering och en viktad resursfördelning på skolnivå efter elevsammansättning ökar likvärdigheten i landet och den kompensatoriska effekten för eleverna.

Samtidigt motverkas de kraftiga vinsterna för fristående skolor. De kan i dag göra stora vinster för att resurstilldelningen är för schablonartad. Om resursfördelningen bättre speglar elevsammansättningen kan de inte avsätta resurser till vinst, utan att på allvar tumma på kvaliteten vilket skulle väcka Skolinspektionens intresse.

  • Statligt huvudmannaskap för skolan

Det trendbrott som PISA och TIMSS uppvisar tycks i stor utsträckning vara en följd av de riktade insatser som gjorts för att stärka undervisningens förutsättningar, framför allt genom ökad fortbildning för lärare. Att erbjuda fortbildning är ett ansvar som dagens huvudmän har försummat under två decennier. Nu har staten gjort insatser som uppvisar goda resultat genom att de är så praktiknära och att de når ut brett till många lärare. Staten måste fortsätta på den inslagna vägen och slutligt ta över skolans huvudmannaskap och bli lärarnas arbetsgivare.

Som huvudman för skolan kan också staten ta ett samlat grepp om skolans resursfördelning, främst ifråga om vilka lärare som arbetar på vilka skolor. Det handlar naturligtvis inte om att förflytta lärare, men om att skapa en incitamentsstruktur för lärarna, och förutsättningar för undervisningen, som gör att skickliga och erfarna lärare söker sig till skolor med tuffa förutsättningar.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.