Skola

Dags att styra skolan utifrån elevens perspektiv

Pisa-rapporten och den Lewinska utredningen om skolans kommunalisering väcker båda samma fråga: Har skolan blivit bättre efter alla reformer på senare år eller är det själva insatserna som är problemet? Nu måste skolpolitikerna skifta fokus och sätta elevens perspektiv i centrum, skriver det tidigare undervisningsrådet Gunnar Iselau.

Fram till den senaste Pisa-rapporten har politiker inte reagerat särskilt kraftfullt på de senaste årens statistik, som visat att var tionde elev lämnar grundskola utan behörighet till studier på ett nationellt program i gymnasieskolan. Inte heller det faktum att var fjärde elev lämnar gymnasieskolan utan examen har tidigare oroat. Det har räckt med att ”det ser likadant ut i alla kommuner”. Det har alltså i praktiken funnits en acceptans för en brist på resultat, som ligger förfärande långt ifrån den nivå som vi politiskt är överens om, såväl på riks- som på kommunnivå. Ett alltför vanligt förhållningssätt i kommuner har varit att ”vi är inte sämre än andra, jämförbara kommuner”. 

Med Pisa-rapporten och den Lewinska utredningen om skolans kommunalisering har medvetenheten höjts. Risken är att denna medvetenhet äts upp av politiska positioneringar eller kanaliseras i en blick långt borta, över backkrönet. Och att ansvaret läggs på någon annan. Medan skillnaden mellan vision och verklighet består.

Vad är då förklaringen till att det är en så stor skillnad mellan vad som är tänkt och hur det i verkligheten är i kommunens skolor? Min erfarenhet utifrån kontakter med kommunledningar visar att det handlar om kunskap och insikt om sitt ansvar. En förklaring är att den ansvariga kommunpolitiska nivån vet så relativt lite om hur verksamheten bedrivs i skolan och vad eventuella brister består i. Ett annat svar är att bristen på idéer om hur verksamheten kan förbättras leder till att inget görs.

I dagens situation finns det anledning för kommunledningar att mer aktivt se över sin styrning och hur de olika ansvarsnivåerna i den kommunala skolorganisationen utför sitt uppdrag. Detta för att på så sätt få en snabb effekt på skolverksamhetens kvalitet, en ökad måluppfyllelse och en bättre resursfokusering.

Det är de statistiska uppgifterna om resultaten som ofta diskuteras i kommunpolitiken. Men denna statistik, ofta enda underlag för beslut, säger inget om orsaken till den det försämrade resultatet. Det fokus som finns på statistiska resultat kan dölja uppmärksamheten på den process som leder till resultaten. Utan en sådan kunskap blir insatser trubbiga och ger sällan önskvärt resultat. Risken finns att åtgärder mer riktas mot att hejda symptomen än att undanröja de orsaker som ligger bakom dessa. Insatser som drar stora kostnader men inte ger bestående effekt.

Utgångspunkten för förbättringsinsatser behöver istället utgå från frågan varför elever lär sig mindre, än att enbart betrakta resultatet. En förbättring av måluppfyllelsen förutsätter därför att den kommunala styrningen uppmärksammar kvaliteten i utförandet av utbildning i de olika skolorna. Finns brister i själva processen, i sättet som undervisningen bedrivs på? Finns motivationen hos eleverna? Finns stödet till de elever som behöver stöd?

Samtidigt måste det hos ansvariga politiker finnas en uppfattning om hur skolverksamheten ska bedrivas i den egna kommunens skolor. Skolforskningen söker och finner svar på många frågor om hur undervisningen kan förbättras. Det är naturligtvis nödvändigt att ansvariga kommunpolitiker känner till vad som enligt aktuell skolforskning kännetecknar en god undervisning. Tyvärr saknas dock ofta forskningens resultat som grund för de politiska besluten. Den bild som forskningen ger bör kunna vara den bild som kommunens politiker utgår från i sina beslut om skolan: I en bra skola återfinns en rektor som har förutsättningar att pedagogiskt leda och utveckla sin personal och lärare med tillräcklig kompetens att leda och entusiasmera eleverna i deras arbete.

Utan ett tydligt fokus på alla ansvarsnivåer på de faktorer i processen som avgör kvaliteten, blir effekten en verksamhet där varje kugghjul snurrar för sig på sitt sätt. 

Ett sådant splittrat fokus kan härledas till en oklar kommunal styrning. En sådan karakteriseras av att högsta kommunledningen behåller befogenheten över resurser, men förskjuter sitt ansvar för skolans kvalitet till en nämnd. Kunskapen om styrdokumentens riktlinjer och mål ligger ännu längre ner i organisationen, på förvaltnings- eller enhetsnivå. Effekten blir att ansvaret för skolans kvalitet förskjuts långt ner i organisationen, där det splittras upp och försvinner. Det medverkar till en situation där varje nivå i kommunen arbetar för sig på sitt sätt, utan systematisk ledning och återkoppling. Den högsta kommunledningen har ingen aning om den kvalitet i skolans verksamhet, som den är ytterst ansvarig för.

En förutsättning för en väl fungerande kommunal struktur är att befogenhet, ansvar och adekvat kunskap återfinns på varje nivå i styrkedjan. Elevens, lärarens, rektorns, förvaltningschefens, nämndens och fullmäktiges respektive ansvar måste vara klarlagt och åtföljt av befogenheter, som gör det möjligt att ta det ansvar man är tilldelad. En tydlig ansvarsfördelning och en väl känd struktur är en förutsättning för att en systematisk kommunal styrning och kvalitetskontroll ska ske av verksamhetens utförande. Avsaknad av återkoppling av kvaliteten i verksamheten tillbaka till de politiskt ansvariga kan innebära att samma åtgärder upprepas trots att effekten har uteblivit. Utan en systematik i organisationen och en kunskap om situationen i verksamheten, riskerar kommunens resurser att alltmer gå till att reparera det som inte fungerar, än att stärka och utveckla verksamhetens kvalitet. En indikation på att en kommunal styrning fungerar är att de politiska intentionerna får genomslag i klassrummet och att nämnd och kommunfullmäktige efterfrågar återkoppling på styrsignalernas effekt.

Varför har då inte skolan blivit bättre efter alla de reformer som genomförts på senare år? Är det dags att stanna upp och fundera på om det är själva insatserna som är problemet. Enligt skollagen ska utbildningen ”främja alla barns och elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära.” Det innebär att dessa villkor bör gälla för de insatser som görs. Frågan är om inte problemet ligger i att beslutsfattare inte läst meningen ut. Att insatserna görs ur ett välvilligt främjande vuxenperspektiv, men utan tanke på effekten för eleverna. 

Det är dags att byta perspektiv, från praxis till skollagens. Från ett vuxenperspektiv på eleven till ett perspektiv som eleven själv har på sin skola. Med andra ord, från elevperspektiv till elevens perspektiv. Det är när elevens perspektiv blir utgångspunkten för politikernas analys av situationen i kommunens skolor, som politiska beslut kan få avsedd effekt. Hur står det till med elevens motivation, lusten att lära? Hur ser eleven själv på möjligheten att få hjälp när det är svårt, på rätten att lyckas?

Det finns exempel på politiska beslut som direkt ger ökad måluppfyllelse: Elever med störst svårigheter att nå målen ska ha tillgång till de bästa lärarna, rektor ska som pedagogisk ledare följa lärares undervisning och se till att undervisningen bedrivs på ett sätt som motiverar eleverna, förvaltningschefen ska leda och stötta rektorerna i deras pedagogiska ledarskap och nämnden ska systematiskt följa utvecklingen vid de olika skolenheterna och se till att kommunfullmäktige är informerad om kvaliteten i förhållande till nationella riktlinjer och mål.

Det avgörande för om de goda ambitionerna med skolan ska få reellt genomslag är således att den politiska ledningen i kommunen har kunskap om elevernas förutsättningar och deras motivation i den egna kommunens olika skolor. Och detta utifrån elevernas eget perspektiv. En sådan utgångspunkt ger den högsta politiska ledningen anledning att ställa sådana frågor om kvaliteten i verksamhetens utförande, att ansvaret på de olika nivåerna måste bli tydligare för att en återkoppling ska kunna ske. Med grund i en sådan återkoppling är det sannolikt att de politiska besluten avsevärt kommer att bidra till en effektivare användning av insatta resurser och därmed också till en förbättring av skolans resultat.

Fotnot: Skribenten var under sin tid vid Skolverket bland annat projektledare för rapporten Kommunalt huvudmannaskap i praktiken, vars slutsatser presenterades i en debattartikel i Dagens Samhälle i januari 2012.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.