”Dags att dra upp strutshuvudet ur sanden”

Regeringens initiativ till att alla kommuner ska medverka i bosättningen av flyktingar är bra på sikt, men det hjälper inte nu. 

Dagens etablering sker i stor utsträckning i små glesbygdskommuner som har stora asylboenden. Det sker utanför de avtal som diskuteras i förslaget. Innan effekterna av nya bostäder och nya avtal har slagit igenom hinner mycket hända.

Nya invånare till kommuner med svår demografi är mycket välkommet, men det kräver stora insatser i form av skola, barnomsorg och utbildning. Dessutom finns det en gräns för vad en sviktande arbetsmarknad kan klara. 

Etableringsreformen har helt havererat när arbete och bostäder finns i olika delar av landet och urbaniseringen drivs på från många håll i samhället. Situationen är problematisk efter flera år av misslyckad integrationspolitik, bostadspolitik och förläggningsverksamhet som gjorts till en marknad utan styrning. 

Till detta kan läggas att Arbetsförmedlingen och Migrationsverket är så toppstyrda och reglerade att lokala lösningar som skulle kunna förbättra och effektivisera verksamheten inte kan genomföras. Jag har deltagit i många möten med bra förslag men lite går att genomföra. Då känns situationen ganska övermäktig att klara.

Det behövs en ny diskussion om vad som behöver göras på kort sikt, för att små samhällen som haft stor förläggningsverksamhet under längre tid, inte ska slitas isär. Jag vill inte bara skrika stopp, utan låta de nyanlända få en start i sitt nya liv där bostäder finns. 

LÄS MER: Lag om att alla ska ta emot stort slag i luften. 

Sedan kan samhället medverka till flytt för dem som arbetsmarknaden i de små orterna inte klarar av att ta hand om. Men till det behövs resurser till kartläggning och utbildning av de nyanlända. Alla som arbetar med detta vet att det tar långt mer än de två år som etableringsersättningen ger. Snittet för att starta ett liv i Sverige ligger snarare uppåt sju år. 

Även om regeringens förslag bidrar till att korta tiden räcker det inte på långa vägar. Tiden för etablering leder till kraftigt ökade kostnader för socialbidrag i de småkommuner med svag skattekraft som bosättningen sker i. 

Det är dags att dra upp strutshuvudet ur sanden och se sig om runt i landet. Staten måste ta ansvaret för försörjningen under etableringstiden och inte överlåta det på ett fåtal kommuner, ofta med stora förläggningar och svag skattekraft. 

På sikt drar hela landet nytta av de nyinflyttade, men vi måste erkänna att etableringen kostar och den måste det finnas en gemensam finansiering för! Det är nödvändigt att förlänga tiden för integrationsersättningen och hitta ett system där den kan vara olika lång beroende på den inflyttades förutsättningar. 

Intensiva insatser, spritt över landet, behövs för att landsbygden ska kunna få nytta av de nyanlända med utbildning som så väl behövs i våra delar av landet. Sker inte det är jag är rädd för en segregering. De med goda resurser kommer att klara av att söka sig till de bättre arbetsmarknaderna, de med små resurser kommer att leva i ett utanförskap i de små kommuner de etablerade sig i vid ankomsten till landet. 

För att klara flyktingmottagande och etablering krävs:

• Förlängd etableringsersättningsersättning, anpassad efter personens förutsättningar.
• Resurser för snabb kartläggning och utbildning.
• Lokal beslutskraft hos Arbetsförmedlingen och Migrationsverket för att kunna hitta lokalt anpassade lösningar där alla parter medverkar.
• Vilja till gemensamt ansvarstagande, utan skygglappar.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.