”Dagens vattenbrist är bara början”

Vatten; ett livsmedel som vi i Sverige hittills varit så bortskämda med att vi till och med vant oss att spola med det i toaletterna.

Det behöver absolut inte bli så här stora problem med vattenbrist varje år framöver. Vädret kommer att variera även i fortsättningen, och blöta år är risken snarare att vi i vissa delar av landet tvärtom får för mycket vatten – åtminstone under delar av året.

Uppvärmningen i sig kanske vi människor kan hantera och anpassa oss till, inte överallt, men i delar av världen, exempelvis i Sverige. Det blir däremot betydligt svårare att klara av förändringarna i nederbördsklimat. Ett varmare klimat ger mer vattenånga i atmosfären, och därmed även ytterligare förstärkning av växthus­effekten. Det leder dessutom till att kontrasterna mellan torra och nederbördsrika områden ökar.

Ökad avdunstning gör att torra områden blir ännu torrare,  och mer nederbörd totalt gör att blöta områden blir ännu blötare. Här i Sve­rige kan man snarare beskriva det som att det blir torrare när det är torrt, och ökad risk att det blir för mycket vatten när det regnar.

Skyfallen blir intensivare, med ökade risker för svåra översvämningar i främst våra tätorter. Många vattendrag riskerar återkommande perioder med höga flöden – i södra Sverige som en följd av stora regnmängder under vinterhalvåret, i norra Sverige åtminstone vissa år i samband med snabb avsmältning av snön och svår vårflod.

Det är viktigt att det vattnet har någonstans att ta vägen. Det är viktigt med grönytor och träd i våra städer, som kan ta hand om vattnet, och även att det finns områden som tillfälligt kan ta hand om vatten – ytor där det inte blir stora problem om de kortvarigt hamnar under vatten.

Alla kommuner behöver arbeta med klimatanpassning, och en viktig del av det är att ha en beredskap för att det kan bli vanligare med mer dagvatten. Köpenhamn drabbades av ett extremt skyfall 2011. Hur hanterar de svenska kommunerna motsvarande skyfall?

Men vi får även ökande problem med för lite vatten, vilket vi såg förra året på framför allt Öland och Gotland, och i år kommer att få se i ett betydligt större område. SMHI visar tydligt i sina länsvisa klimatanalyser hur antalet dagar med låg markfuktighet ökar i fram­tiden, från i genomsnitt cirka 15 dagar per år till mer än det dubbla mot slutet av seklet. 

Det ger en ökad risk för vattenbrist. Jordbruket behöver vatten till sina djur och konstbevattning, brunnar riskerar att sina eller i kustområden få inträngning av saltvatten, och dessutom ökar risken markant för skogsbränder. 

Förutom att avdunstningen ökar i ett varmare klimat får vi även en längre vegetationsperiod, med betydligt mer vegetation, vilket lägger beslag på den nederbörd som faller under våren och sommaren. Så de nuvarande låga grundvattennivåerna lär inte fyllas på ordentligt förrän tidigast på hösten eller vintern. 

När det gäller arbetet med klimatanpassning behöver vi först och främst förstå att ju snabbare vi får stopp på vår klimatpåverkan desto enklare blir anpassningen till ett varmare klimat. Här är det viktigt med ett helhetsperspektiv; klimatanpassning kan inte bara handla om ”fiffiga ingenjörslösningar” – det måste också handla om att lyfta blicken och långsiktigt fundera över vilken typ av samhälle som ska byggas för att möta framtida behov. Det är också viktigt med helhetsperspektiv geografiskt. En enskild kommun kan sällan lösa utmaningarna på egen hand. Klimatanpassning kanske helst ska ske för och inom ett avrinningsområde – vilket sällan stämmer med vare sig kommun eller länsgränser. 

Och när det gäller just vattenbristen behöver vi nu mer på allvar börja fundera över och planera för vad vattnet verkligen ska räcka till under torra år. 

Den globala uppvärmningen rullar på och har nu passerat en grad över det förindustriella. Även om världens länder sedan klimatmötet i Paris 2015 på pappret är överens om att hålla uppvärmningen under två grader, helst långt under är det i praktiken än så länge nästan inget som pekar på att vi lyckas med det.

Den senaste rapporten från FN:s klimatpanel visade att vi från 2011 och framåt hade en kvarvarande ”koldioxidbudget” på 1 000 miljarder ton att släppa ut, om vi ska ha minst 66 procents chans att hålla uppvärmningen under två grader. Även om de globala utsläppen inte har ökat de senaste åren så har de inte heller minskat – vilket de måste göra för att budgeten ska hålla. Inom några årtionden behöver de vara så gott som helt borta. Med 7,5 miljarder människor på jorden har vi nu ganska exakt 100 ton kvar per person att släppa ut under resten av våra liv, om vi ska ha en rimlig chans att hålla uppvärmningen under två grader. Vi i Sverige orsakar utsläpp på lite drygt tio ton per person och år.

Det är vi 1900-talister som har orsakat riskerna. Vi som är vuxna i dag är den första generationen som kommer att drabbas av förändringarna, och vi är även den sista generationen som på allvar kan undvika alltför stora katastrofer för framtida generationer.

Förhoppningsvis finns fortfarande tid för att undvika de största konsekvenserna av ett förändrat klimat och göra någon form av relativt mjuk nödlandning. Men det kräver att hela samhället hjälps åt. Det krävs initiativ och nytänkande i alla sammanhang och kommer att leda till stora utmaningar, både när det gäller teknikutveckling och beteendeförändringar – men det går att klara av.

Alternativet, att kraschlanda – med en uppvärmning på mer än två grader – går däremot antagligen inte att klara av.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.