I våras kom OECD med en rapport till Sverige med rekommendationer på nya reformer. Men reformer kommer aldrig ha någon större effekt på skolan av den enkla anledning att ingen institution som bygger på tvång mellan två eller fler människor kan reformeras om den ska fungera inom demokratins ramar.
De unga människor som deltar i skolans verksamheten har inte fått välja om de vill närvara. Det går därför inte att hävda att de har moralisk skyldighet att samarbeta med sina ledare. Detta kan tyckas som ett smalt filosofiskt argument, men om vi ser barn som människor är det inte det. Vi kan inte längre värja oss för detta faktum.
Historien har visat att det inte gick att reformera slaveri, tvångsäktenskap, värnplikt eller statsreligion med skönare bänkar, tjockare madrasser, godare mat eller mer leenden.
I takt med att demokratin mognar har vårt samhälle på område efter område avskaffat tvång som grund i mänskliga relationer och verksamheter. Vi har insett att motivationen att ingå i en grupp måste komma från individen. Endast utbildningens område återstår.
Demokratin börjar efter ett sekel nu att nå även barnen.
Föräldrar och samhället i övrigt behandlar barn med ökad respekt och ger dem allt mer frihet. Därför fungerar också skolans tvång allt sämre för de unga. Dagens unga växer inte upp i en värld där auktoriteter ska aktas för sakens skull.
Vi har även historiskt sett en djup respekt för barn i vår kultur. Det tydligaste exemplet är att vi i Sverige var först i världen med att avskaffa barnaga. Det kan tyckas ironiskt att det skulle vara denna syn på barn som fullvärdiga människor som gör att just vår skola fungerar allt sämre, men det är också därför som Sverige ligger bra till för att vara först med att införa samförståndsbaserad undervisning.
Detta innebär att vi måste byta paradigm för hur, när och varför lärande sker i vårt samhälle. Motivationen att inta kunskap och färdigheter måste komma från eleven inte från läraren, rektorn eller skollagen.
En demokratisk skola är möjlig men tanken är främmande för oss.
Det finns skolor runt om i världen där lärande sker på frivillig grund, skolor där lusten att lära inte kommer ur tvång eller hot om betyg utan ur den vilja alla människor har att lyckas i livet. Den senaste månaden har jag själv besökt tre skolor I USA där ingen undervisning är påtvingad.
I dessa demokratiska skolor röstas samtliga regler fram av de människor som under dagtid vistas i skolbyggnaden, vuxna som barn, och gäller sedan samtliga inblandade. Här väljer eleverna själva om de vill gå på kurser och föreslår också vilka ämnen de vill ha undervisning i.
Eleverna lyckas inte för att de följer en snitslad bana utan för att de inser att de måste hitta sina egna vägar i livet. Skolan blir på riktigt om att skaffa sig färdighet och kunskap och inte ett spel som man ska få så hög poäng som möjligt i. De vuxnas roll är att agera som mentorer. Relationer till eleverna avbryts och påbörjas inte med jämna cykler utan inleds och ebbar ut naturligt, liksom andra relationer i livet.
Vi borde studera hur demokratiska skolor fungerar och sedan anpassa deras arbetsformer till svenska förhållanden.
För att en demokratisering av den svenska skolan ska vara möjlig måste unga människor få ha samma rätt att bestämma vilken information de tar till sig, vem de umgås med och var de vistas som andra medborgare. Detta kan inte, som nu, gälla bara före 7 och efter 16 års ålder.
Sådana djupa skiften inom värdegrund kan fort förändras när diskussion väl påbörjas, liksom inträffade för kvinnor när de fick rösträtt och homosexuella när de fick rätt att ingå äktenskap. En tanke som ter sig som radikal eller onaturlig kan snabbt komma att accepteras som självklar av en majoritet.
Hur skulle då den svenska skolan se ut om den byggde på samtycke? Låt oss påbörja den diskussionen nu så att vi sedan så snabbt som möjligt kan skapa den plats för arbete och studier som våra pedagoger och elever förtjänar!
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
