Därför har DHR och KD fel om dödshjälp

REPLIK till Rasmus Isaksson, DHR, och Emma Henriksson (KD) som skriver att dödshjälp inte är något för svensk vård i Dagens Samhälle (8 februari).

Lönar det sig att lägga ner så mycket arbete på att skriva en bok om dödshjälp? Är det värt mödan att försöka formulera sig så glasklart som möjligt? Går det att få till stånd ett civiliserat offentligt samtal om viktiga frågor? 

Jag börjar tvivla, och jag tror att den mekanism som ligger bakom förfallet ser ut så här.

Varje gång ett ämne aktualiseras, i det här fallet dödshjälp, aktiveras ett antal proffstyckare med färdiga, orubbliga åsikter, och en uppsättning färdiga argument, sannolikt även med färdigskrivna artiklar som det är lätt att med några enkla tryck i datorn anpassa till det aktuella fallet.  

När ämnet är dödshjälp är det handikapprörelsen, företrädarna för olika religioner och, dessvärre, ofta palliativläkarna som ligger i startgroparna med sina välkända invändningar. 

Se till exempel de repliker som kommer in till DN Debatt varje gång en artikel om dödshjälp publicerats. 

Så sent som den 3 februari i år skrev Rasmus Isaksson i en polemik mot en artikel av bland andra PC Jersild och Georg Klein att ”Det är oss [de handikappade] som ni alltid anger som exempel på dem som bör få denna ’rättighet’”, ett påstående så uppenbart absurt att det aldrig skulle ha publicerats om det inte kommit från en representant för handikapprörelsen.     

Jag har följt de här debatterna under min nu ganska långa sjukdomstid (jag har cancer) och är vid det här laget väl förtrogen med tillvägagångssättet. 

Viktigast är att absolut inte diskutera de förslag som faktiskt läggs fram utan i stället måla upp skräckvisioner av något som ingen har föreslagit och sedan polemisera mot det.  

Särskilt sorgligt är att handikapprörelsen lånar sig till detta ovärdiga spektakel. 

Även en människa med ett handikapp kan mot slutet av sitt liv drabbas av en plågsam obotlig sjukdom som ALS eller en växande hjärntumör och ha anledning att vilja slippa kvävas till döds eller förlora sina själsförmögenheter och dö under outhärdliga smärtor.  

Undersökningar från flera länder visar att handikapporganisationerna i det här avseendet inte är representativa för sina medlemmar.

Det sorgligaste är att ni försöker ställa två svaga grupper mot varandra. Min ALS-drabbade goda vän Kerstin fick sina sista svåra månader ytterligare förmörkade av att hennes läkare inte kunde lova henne att hon skulle slippa kvävas till döds. 

Hon kunde inte tala, kunde inte svälja utan fick näring genom ett rör i magen och fick allt svårare att behärska resten av sin kropp, men hennes intellekt var oförstört och hon fortsatte skriva och rita med hjälp av de komplicerade rutiner som hon tillsammans med sin man hade utarbetat. 

Det enda hon önskade var möjligheten att få dö innan hon kvävdes, men den tryggheten kunde hon inte få.

Den modell för dödshjälp som jag förespråkar i min bok har tillämpats i delstaten Oregon i arton år och finns nu i flera andra delstater, senast i Kalifornien. 

Den ger obotligt sjuka men psykiskt friska människor, som enligt två oberoende läkare kommer att dö inom sex månader, rätt att få ett medel utskrivet som de själva kan inta när (och om) deras sjukdom fortskridit så långt att de själva känner att de vill dö. 

Under dessa arton år har sammanlagt drygt 1 500 personer fått medlet utskrivet och cirka 1 000 har utnyttjat det, i huvudsak välutbildade vita med god sjukförsäkring (viktigt i USA) som lidit av cancer eller neurologiska sjukdomar. Knappast ett sluttande plan, alltså. 

Metoden utvärderas kontinuerligt och finns utförligt dokumenterad på Oregons hälsomyndighets hemsidor. 

Även motståndarna erkänner i dag att den lett till en förbättrad palliativ vård, och läkarna där är förvånade över att palliativläkare i Sverige vill skapa en motsättning som inte finns. 

Det viktigaste resultatet av lagen är ”den sinnesfrid den skänker människor som aldrig kommer att utnyttja den men som vet att den finns om de skulle behöva den”. 

Det är precis detta det handlar om. Ingen, inte heller jag, vet vad vi kommer att önska när döden verkligen närmar sig. Men vad jag vet är att de dryga fyra år som jag levt med en allvarlig cancersjukdom skulle ha varit mycket lättare att uthärda om jag vetat att den möjligheten fanns i Sverige. 

Då skulle jag ha sluppit ägna så orimligt många fruktlösa timmar åt att grubbla på hur jag på bästa sätt kan ta livet av mig om min cancer kommer tillbaka och är obotlig.

Rasmus! Jag vill gärna träffa dig och andra inom handikapprörelsen och diskutera med er. Att vi som tillhör två av samhällets svagaste grupper ska ägna vår kraft åt att bekämpa varandra är orimligt. Hör av dig så ställer jag gärna upp på ett möte.

Återstår Emma Henriksson, som hur orimligt det än kan verka är ordförande i riksdagens socialutskott och alltså en viktig person med inflytande över våra liv och vår död. 

I somras beslöt Miljöpartiets kongress att frågan om dödshjälp åtminstone borde utredas, vilket fick Emma Henriksson att i en intervju i Svenska Dagbladet måla upp en bild av alla de fasor som redan en utredning skulle kunna leda till. 

Så här ser hon på farorna med att införa rätt till dödshjälp för människor som inte har annat än fortsatt lidande att se fram emot:

Ett argument som förts fram [av vem? var?] är att aktiv dödshjälp är bra för att man kan använda organen till andra människor. […] Risken är att vården menar: Hörru lille vän, du gör ingen nytta längre, nu använder vi dig som reservdelar.

Ordföranden i riksdagens socialutskott ser alltså läkare och sköterskor som hungriga gamar, färdiga att hugga in på de stackars patienter som hamnat i deras klor och slita ut deras organ. 

Det tycker jag att läkarkåren och övriga politiker borde oroa sig över.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.